Ordningen återställd

Plötsligt en morgon var himlen återigen blå och solen sken. Blommorna bredde ut sig som om ingenting hänt och jag inser att min oro över att de skulle dö under all snö varit helt obefogad. 

Påsken är här och att den sammanfaller med sol och värme är ju helt fantastiskt för alla påskfirande människor. Tidigare var påsken min absoluta favorithelg. Ända sedan jag var ett litet barn som fick påskägg och fram tills mina egna barn blev vuxna. Nu firar jag den inte längre, kanske för att pandemin stoppade påskmiddagar under ett par år. Däremot är ju en ledighet under våren aldrig fel. 

I torsdags slutade vår arbetsdag oväntat tidigt och jag gjorde några ärenden på stan innan jag cyklade hem. Väl där slog den stora tröttheten till och jag nickade till flera gånger sittande vid bordet, så kraftigt att det var fara för whiplash-skada. Vilken härlig känsla att då få lägga sig med en ljudbok i öronen och veta att efter nån minut skulle jag sova gott. Det kallar jag härlig inledning av påsken. Kanske stämmer det som sägs; happy hour i den här åldern betyder en power nap. 

I träden på Rådhustorget hänger påskägg.

Liksom i de höga björkarna på Renmarkstorget.

Påskpyntade planteringar både här och där.

Ingenting går dock upp mot dessa, helt naturliga dekorationer.

Ett mimosaträd vid min bostad en vinter på GC.

GLAD PÅSK!

Nej se det snöar, nej se det snöar ...

Det var väl roligt hurra! Nja, vid det här laget kan vi väl hålla oss för skratt när snöandet når nya rekordnivåer. I går snöade det så intensivt här att både bussar och tåg stod stilla under många timmar. Den här årstiden brukar kvarvarande snö vara mer svart än vit och det ser onekligen vackert ut med all vit snö de (korta) stunder solen lyser på den. En sak är säker och det är att vi kan inte påverka vädret och därmed är det i vanlig ordning bara att "gilla läget". 

Lustig beskrivning som nästan låter påskina att någon illasinnad person vräker snön över oss västerbottningar.

Jag kan tycka att det emellanåt känns lite skönt att få ta det lugnt och vänta med iordningställandet av balkongen, fönstertvätt, däckbyte på cykeln mm. Få stanna hemma på grund av att det inte ens är möjligt att ta sig fram med cykeln. Det är en liten tid med lugn innan vårsysslorna tar vid. Sedan får vi börja klaga över värmen, flugorna, myggen, de tjuvaktiga skatorna, odlingar som misslyckas och blommor som får ohyra. För att inte tala om regnet ...

Så här har det varit sedan i måndags, förutom att drivorna blivit allt högre.

Ljuset i tunneln visade sig vara snö.

Gott om plats på parkbänkarna i går.

Jodå, de finns där under snön.

Det är alls inte så att snöandet tar bort glädjen i tillvaron, även om det här inlägget kanske ger intrycket att så är fallet. Tvärtom, livet är rikt på glädjeämnen, både stora och små. Bland annat har jag fått fira ännu ett år och glädjas åt att bli ihågkommen med hälsningar, presenter och samvaro med mina kära. 

I de här tiderna har vi som bor här så oerhört mycket att vara tacksamma över. Alla vardagliga små trivialiteter och göromål är sådant som många andra just nu skulle göra allt för att få ägna sig åt istället för att försöka ta sig till tryggheten i ett annat land.

Glädje

Jag spinner vidare på detta med vårkänslor och den intensiva glädjen över fågelsång, solsken och blommor. Är medveten om att inte alla människor mår bra den här årstiden, att deras psykiska mående t.o.m. försämras. Något som jag däremot inte förstår är de människor som oavsett orsaken till ens glädje alltid känner ett behov av att "ta ner en på jorden". Säger jag att vädret är fint är det alltid någon som känner att det är viktigt att påpeka att det ska bli sämre väder i morgon eller nästa vecka. Tycker jag att det är härligt med sommaren är det nödvändigt för dessa människor att påpeka att "snart vänder det och blir höst". Det gör mig alltid lika förvånad för ingen av oss vet ju om vi ens lever nästa dag. Jag funderar över hur dessa personer mår. Tillåter de sig att vara genuint glada över något eller törs de inte riktigt ta ut glädjen? Jag är en sån som gärna tar ut glädjen i förskott. Har jag en inbokad resa eller konsert så gläder jag mig vid tanken på detta lång tid innan. Blir resan eller konserten inställd så har jag iaf fått glädjas. Blir det av så får jag glädjas även då. Ibland verkar det rentav opassande att vara alltför glad. Minns ännu, mer än trettio år efteråt, hur en arbetskamrat frågade varför jag var så glad på morgnarna, hur hon tyckte det var märkligt då jag hade ett svårt sjukt barn. För mig var det självklart att bli glad av cykelturen och mitt barn blev inte friskare om jag skulle sluta känna glädje.

En person som glatt oerhört många av oss är Sven Melander som nu tyvärr lämnat den här dimensionen. Själv tycker jag att han blev allt bättre med åren och jag uppskattade hans engagemang och rakryggade åsikter i olika frågor.

I går kväll besökte jag en konsert i Umeå stads kyrka med Hemvärnets musikkår där intäkterna gick till Ukraina. Konserten inleddes med Ukrainas nationalsång och därefter Sveriges. Mycket stämningsfullt och fint. Härligt också att få sjunga med i två psalmer. Känner hur jag saknar körsången som jag fortfarande pausar från pga smittorisken.

Ni som känner mig vet att jag sedan mitt ofrivilliga möte med en nyfiken och orädd björn drabbades av björnskräck och att den hindrar mig från att cykla överallt eller bege mig ut i skogen. Rädslan blev inte mindre av att vårt koloniområde fick björnbesök och de senaste åren har det ofta rapporterats om den allt större björnstammen här i trakten. Att köpa ett antal terapitimmar kändes meningslöst eftersom ingen terapi i världen minskar antalet björnar. Inte heller hjälper det att människor säger åt mig att björnen är räddare eftersom den jag träffade var totalt orädd. Sådant säger bara de som inte själva kommit i närheten av en björn. Nu kanske jag hittat något som kommer att råda bot på rädslan och hålla björnarna på avstånd. Betydligt billigare än terapi iaf.

 

Ser fram emot kommande cykelturer.

Sommartider hej, hej ...

 I söndags fick vi sommartid och förra söndagen inföll vårdagjämningen. Ytterligare en tid innan dess upptäckte jag de första vårblommorna; scillor, krokus, påskliljor och blåsippor. Underbart är ett alltför svagt ord för att beskriva känslan. 

Ett par oplanerat lediga timmar i samband med lunch gav tid till en härlig cykeltur längs älven och över Sveriges längsta hängbro; Lundabron. 

Lunchen intogs utanför en ny restaurang som dessförinnan varit den kyrka där vår kör hållit till.

I år gick det att promenera över älven en tid, något som inte varit möjligt alla vintrar pga svag is. Visst ser det härligt ut?

Detta ser väl inte fullt så härligt ut men även svart snö och stora vattenpölar ger mig vårfeeling.

De här bilderna är tagna 24 Februari, ett datum som vi för alltid kommer att förknippa med något fruktansvärt och som då ännu kändes overkligt. Det var en fantastiskt solig och vacker dag och snön smälte och orsakade stora vattenmängder på gatorna. Minns att fåglarna sjöng så vackert och plötsligt hörde jag en fågel jag aldrig tidigare hört så jag stannade och tittade mot trädtopparna. Det var sannerligen en ovanlig fågel. Ljudet visade sig komma från en cykel som framfördes av en man, antagligen helt ovetandes om vilket påslag det gjort för mina vårkänslor. 

Måste erkänna att vårkänslorna kom av sig en smula sedan vintern återvände ...