Morgonens besök hos min fysioterapeut inleddes med att han i sällskap av en patient sjöng för mig. I dag påstås jag fylla sextio år. Har ni hört? Sextio? Jag? Nåja, jag låter gratulanterna hållas, tackar och ler men inom mig tänker jag att det måste vara ett misstag, en felräkning. För nog borde man väl känna sig åtminstone en aning annorlunda i så fall?Efter de senaste årens svacka med bl.a. hjärtsvikt och lungvensablation känner jag mig nu alltmer återställd och pigg och det känns verkligen som om jag vaknat upp efter en lång sömn. Som om livet börjat på nytt. Det är svårt att beskriva känslan men jag är oerhört tacksam och vill gärna hänga med många år. Drömmer om att kunna arbeta alltmer och tänker absolut inte sluta på länge än.
Sitter och tittar ut och ser hur vårsolen lyser på snöhögarna men också hur de bara fläckarna blir större för var dag. På bordet ligger en del av presenterna jag redan uppvaktats med och till veckan ska jag äntligen påbörja "Projekt Balkong". En av vännerna gav en zinkhylla och en solstol och i tanken ser jag framför mig hur ombonat, färgglatt och mysigt det kommer att bli.
I stereon hörs Andrea Bocellis sköna stämma och jag återupplever kvällen för ett par veckor sedan då jag lyssnade på honom i Scandinavium. Det var stort, en mycket efterlängtad upplevelse. Han är en av mina absoluta favoriter och inte helt sällan kommer tårarna då. På Scandinavium lyckades jag i alla fall låta bli att fulgråta, vilket ju var skönt för omgivningen.
På golvet står min lilla väska redo för en långweekend i Krakow tillsammans med mina närmaste. Det ska bli spännande och jag hoppas att vi får ett par fina dygn tillsammans.
