Eremitliv

Dagarna går och jag är fortfarande ensam i huset med undantag av ett dygn. Har ännu inte tröttnat på lugnet och funderar ibland på om det är riktigt normalt? Å andra sidan, vad bryr jag mej om det?

Nu är det ju inte så att mitt sociala liv helt och hållet har upphört. Nejdå, möten och aktiviteter pågår i vanlig ordning. Har också fått både oväntade och väntade besök, vilket har varit roligt men, där emellan... ack så ljuvligt med ensamlivet. Märker att jag orkar med saker och ting på ett helt annat sätt när jag får hämta kraft i lugnet hemma. Sen gäller det ju att inte gå och sukta efter sovrummet, utan att försöka låtsas som att man inte ser den där stängda dörren...

Kanske ska jag köpa en trisslott för vem vet, då kanske det blir möjligt att öppna den igen?

Dagen har bjudit på lite lätt snöfall och jag har hållit mej inomhus. Min kompis Magnus tittade in före sitt eftermiddagsskift under jord och det gjorde mej riktigt glad. Borde ha tagit mina prover i går eller idag men är så less på sjukhuset att jag hoppade över det. Tog en sparktur på eftermiddagen, eller rättare sagt, bar omkring på sparken över de sandade gatorna. Säkert bra träning.

Bilden visar Hilding, vår skomakare som nu ska ta pension. Hur ska nu alla kirunabor bära sej åt med trasiga skor mm? Han har inte bara fixat allt möjligt, utan också bjudit på sitt glada humör, oavsett hur jäktigt han haft det.

I förrgår när jag skulle lämna in ett par skor höll han som bäst på att söka sin nyinhandlade palt (!) bland alla skopåsarna...Han hittade påsen med palten och jag hoppas han fick tid att äta den.

Ensamhetens lov

Här sitter jag, för en gångs skull, alldeles ensam i huset och njuter. Ända sedan i fredags har det inte varit några hyresgäster hemma och jag vill knappt gå hemifrån. Tänk bara, att kunna gå på toan med dörren öppen, få laga mat när jag vill, tvätta när jag vill och få sova ostört på nätterna. Just nu spelar jag musik högt och trallar med ibland. I kväll har vi ett möte tillsammans med S angående Landstinget och även om det känns intressant kommer jag att längta hem till mitt tomma hus. Hur länge det nu varar vet jag inte men jag känner hur lugnet gör mej gott och det är bäst att hinna njuta.

Vi har äntligen fått mildare väder men i går blåste det så kraftigt att jag fick hålla mej inne. Idag kände jag för en skidtur men misstänker att spåret som jag brukar åka på, inte är upplogat. Får väl ta en långpromenad istället.

Gruvar lite för veckan som kommer då vi har Fullmäktige på måndag och måldag med Fritids- och kulturnämnden på onsdag. Eftersom vi börjar tidigt betyder det att jag måste upp och ta medicinerna ett par timmar innan och de långa mötesdagarna tar på krafterna. I morgon kommer Mona Sahlin hit och ska medverka på ett öppet möte. Få se om vi kommer att sluta sammanträdet tidigare pga det. Det skulle vara intressant att få lyssna på henne.

Yogakursen är slut men senare under våren finns möjlighet att gå antingen fortsättningskurs eller en till nybörjarkurs. Jag väljer det senare dels för att det tar tid att lära sej alla rörelserna och koordinera med andningen, dels för att tiden passar mej bättre. Malin Berghagen, som ju är en av de duktigaste yogisarna i Sverige, gick flera nybörjarkurser efter varann. Hittills har jag inte yogat på egen hand men jag hoppas att jag tar mej tid till det.

Den här helgen hade jag tänkt hinna med att göra och skriva inbjudningskorten men ännu har jag inte hunnit mer än titta på materialet. Tänk om det slutar med att (de telefoninbjudna) gästerna får korten i handen när de kommer? Inte helt lätt det där med formuleringen...

Alla Hjärtans Dag

Det finns många olika åsikter om firandet av Alla Hjärtans Dag, bl.a. att det endast är ett kommersiellt jippo. Kan så vara men det blir ju vad man gör det till och allt behöver ju inte heller kosta pengar. Att skicka en hälsning, ge en extra kram eller helt enkelt tala om för dem som står oss nära att vi tycker om dem, är väl aldrig fel. Förhoppningsvis gör vi det året om och inte bara denna enda dag men den där extra lilla påminnelsen tycker iaf jag är trevlig.

Här i Kiruna genomfördes en manifestation mot våldet i samhället och jag kan inte påminna mej att det har varit så många deltagare i ett demonstrationståg förut.

Visst kan man fråga sej nyttan av att delta i en sådan här aktivitet men nog känns det viktigt att vi, så många som möjligt, visar att vi är emot våld av olika slag. Att vi vill ha en trygg stad att vistas i. Det värmde gott i hjärtat att se alla som deltog.

Natten tillbringade Rory och jag på Scandic hotell här i Kiruna! Ett presentkort såldes på nätet och jag slog till på lördagen. 300 kr för två personer inkl. frukost, tyckte jag var ett riktigt kap. Det var underbart att få sova i en riktig säng! Ja, det var förstås underbart att få tillbringa en natt tillsammans med min hjärtevän med...

Vi ses ju inte ofta och under helgen jobbade vi olika tider med Filmfestivalen, jag var med i manifestationen, på Öppet Hus i partilokalen samt tjänstgjorde som kyrkvärd på söndagen medan Rory tillbringade ett antal timmar på Lombia.

De vackra rosorna på bilden fick jag av Rory.

Sing-a-long

Filmfestivalen har startat och öppningsfilmen var Mamma Mia i en sing-a-longversion. Eftersom jag sett filmen tre gånger och tyckte det var dags för en fjärde, blev jag först jätteglad över filmvalet. Lite senare kände jag en viss oro över hur det skulle kunna vara att under min absoluta favoritfilm höra folk omkring mej sjunga med i låtarna... Kanske skulle jag aldrig mer vilja se filmen?

Nåja, eftersom jag ska hjälpa till under festivalen och alltså få se alla filmerna gratis, gick jag dit. Bakom mej satt ett gäng skönsjungande tjejer och bredvid mej satt Rory. Det var faktiskt rätt kul, även om det inte alltid var så lätt att hinna följa med i texten. Vid några av mina absoluta favoritställen i filmen hade jag önskat slippa alla "singers" och i den sången där Meryl sjunger om hennes tid med dottern under barndomen, kunde jag inte sjunga eftersom jag alltid får gråten i halsen då. Nån gång måste jag sätta mej ner här hemma och titta på filmen, så jag får gråta ut.

Dagen har bjudit på solsken och rätt lagom temperatur. Tog tillfället i akt och åkte en tur i skidspåret. Det var så vackert att det knep till i hjärteroten och jag blev orolig över att jag aldrig någonsin kan flytta härifrån.

I går åkte vi, några från kyrkorådet, till Vittangi, för att vara med på en internationell konferensdag och träffa gäster från vänförsamlingen Kanazi i Tanzania. Det blev en oerhört intressant dag och vi fick ta del av mycket nytt. Det är ju en sak att titta på TV eller läsa om drabbade länder men en helt annan, att prata med människor därifrån. Jag önskar att många fler ska få ta del av detta. Visste ni förresten att Svenska kyrkan bedriver ca 900 projekt i världen?

"Tro utan handling är död".

En egen liten täppa

Läste i dagens tidning att drömmen om ett eget hus var svår att nå för många människor. Ja, det är väl därför jag på alla sätt klamrar mej fast här i mitt lilla radhus. För trots att det är belånat upp till taket och trots att jag måste ha inneboende, så är det ändå mitt eget, en slags trygghet. Naturligvis drömmer jag om att få bo ensam här så småningom, att få ha ett privatliv, kunna bjuda hem vänner och ha plats för mina barn när de hälsar på.

Det är inte lätt att aldrig få sova ostört eller titta på TV ostört och att få ett förållande att fungera är i det närmaste omöjligt... Vi satt ute i bilen ett par timmar en kväll för en tid sedan, eftersom det var enda möjligheten att kunna samtala ifred. Då blev mina kära grannar lite oroliga, även om de kanske tyckte att det verkade romantiskt. (Som att vara ung på nytt)

Så är det detta med snön, som ska tas bort men som ingen vill ta itu med. Det verkar inte hjälpa att det står i hyreskontrakten, ingen känner sej manad, trots påpekanden. Att unga människor inte ser kladd och smulor har jag förstått men nog borde man väl se snön när man måste kliva igenom drivorna?

Om jag verkar extra gnällig idag är det för att det har kommit stora mängder snö och jag skottat ett par timmar. Rory kom hit under lunchen och hjälpte till.

Just nu längtar jag intensivt till sommaren. Tänk att slippa kyla, snöskottning och få lite nattro. De som hyr då brukar ju arbeta och följdaktligen sova på nätterna. Å andra sidan vet man ju aldrig. Kanske fylls huset av turister som är uppe hela nätterna och njuter av midnattsolen.

På bilden ser ni en kopp som jag brukar dricka kaffet ur när livet känns tungt och jag behöver lite tröst. Fick den av Simon för många år sedan. Kommer ihåg att vi var på Coop där jag pekade på den samt på ett korkunderlägg och tyckte de var fina. Senare fick jag det i present av honom, något som jag absolut inte väntat mej och jag blev imponerad över hans lyhördhet. Man brukar ju säga att männen inte förstår inlindade budskap så jag hoppas att lyhördheten finns kvar och kommer hans flickvän till del.

Brrr

Kylan har återigen kopplat greppet på oss och vi har haft ovanligt många kalla dagar i Kiruna denna vinter. Min nya elmätare är väldigt tydlig och lättavläst och jag ser med ett visst obehag hur förbrukningen tickar på. Å andra sidan vore det ännu obehagligare om den skulle stanna pga elavbrott. Dessa kalla dagar tänker jag på hur bra vi har det i våra varma hus med varmt vatten i kranarna men också på hur sårbara vi är.

Jag är en frusen typ, som brukar huttra mej igenom vintrarna, dvs större delen av året. Nu tycker jag mej märka att jag inte alls är lika frusen, iaf inte de närmaste dagarna efter ett yogapass. Det känns ovanligt och väldigt behagligt. Vi har bara två gånger kvar av kursen och har redan börjat oroa oss för att det kanske inte ordnas en fortsättningskurs. Har upptäckt att det är många kirunabor som yogar och samtliga som jag pratar med intygar hur gott de mår.

I Yogastudion säljs bl.a. olika ayurvediska teer och ikväll köpte jag ett "snygg-te"! Jo, det är sant, det ska hjälpa till att rensa hyn. Det fanns också ett "smart-te", som ska göra oss skärpta men ni kan ju gissa vilket jag köpte? Snygg-teet, såklart, eftersom jag fick eksem av mitt antirynkserum...Instruktören säger att yogan kommer att göra så att eksemen försvinner, så då blir det ju svårt att veta vad som egentligen har effekt men kanske behövs det "tunga artilleriet".

Den här veckan samt förra har jag besökt sjukhuset inte mindre än fem gånger för diverse kontroller. Allt ifrån spirometri till cellprov och mammografi. Kan inte låta bli att slås av tanken på att det liknar en slags besiktning inför 50-årsdagen. Tänk, nog är det konstigt men jag känner mej stolt och glad över fina värden och provsvar. Nästan samma känsla som när man var yngre och fick en komplimang. Ja, ja, det är ju det man brukar säga. Att det är de inre egenskaperna som räknas.

Bilderna visar några av bidragen från 13 olika skolor i Norrbottenskommuner, i utställningen "En skog av visioner"

Teknikstress

Förra veckan dog min dator, helt utan förvarning och naturligtvis hade jag "allt" på den. Ingenting säkerhetskopierat. Jag som brukar säga till andra att kopiera bilder mm.

Dessutom var min kommunala lånedator inlämnad för service. Jag genomled två dagar avskuren från världen, iaf kändes det så. Fick tillbaka lånedatorn i fredags men då fungerade inte laserskrivaren och i den andra tog bläcket slut. I kväll köpte jag nya patroner och i morgon ska jag få hjälp med den andra skrivaren. Sen är det bara att hålla tummarna för att min dator går att reparera, så det inte är hårddisken som kraschat.

Jag älskar alla mina tekniska prylar. Allt ifrån telefoner till kamera och dator. Skulle gärna ha många fler tekniska leksaker, för visst är det på sätt och vis leksaker. Roliga sådana.

Fast när nånting krånglar eller går sönder, blir jag vansinnigt stressad. Rätt onödig adrenalinutsöndring men så är det i alla fall.

En annan form av adrenalinkickar hade nog killarna som var med och visade skoterhopp under Snöfestivalen i helgen. Jag skulle fotografera ett hopp men blev så till mej när killen gjorde en bakåtvolt, att jag råkade få ett benpar framför mej på bilden i stället...

I söndags var det första gudstjänsten med vår nya kvinnliga kyrkoherde och vi var många som kommit för att vara med om det.
Senare på eftermiddagen var det dags för en konsert med kören Arctic Light och det var en väldigt speciell upplevelse. Kören består av 16 unga tjejer, bosatta på olika ställen i Norrbotten. De samlas 5-6 ggr om året och övar och resultatet är förbluffande bra. (Tänker på vår egen kör som övar varje vecka...)Alla hade vita kläder och i de sångerna var det dans och rörelser, vilket förstärkte intrycken. Ett bildspel med bilder tagna av Patricia Cower visades också i samband med ett nummer.

Kvällen avslutades med ett pass linedans.

I morgon har vi Fritids-och kulturnämnd och beredningen börjar kl åtta. Kanske dags att tappa upp ett bad för att varva ner lite.

Obs! Det är inte smutsvatten i badkaret utan en badbomb som gjorde denna färg.