När isen sjunger

Det är så sant som det sägs i psalmen "Var dag är en sällsynt gåva, en skimrande möjlighet". Det gäller bara att vi är uppmärksamma och öppna, för ibland har vi så bråttom att vi inte ens hinner lägga märke till vardagens små mirakel.

Det av mina jobb som bara skulle vara tillfälligt under hösten blev ett permanent arbete och även om jag är glad över det så är det väldigt olikt mina övriga arbeten. Bland annat innebär det ofta många timmars utevistelse varje arbetsdag och jag som inte gärna brukat lämnat asfalten har upptäckt att jag gillar att vara ute i skog och mark. Vi har haft en underbar höst med soligt och fint väder och jag gruvade lite inför den kommande vintern och hur det då skulle vara att vistas ute. Nu är den snart här med både minusgrader och ett tunt vitt täcke på marken. Det är spännande att se hur naturen skiftat från sommar till höst och nu vinter. Hur det fortfarande är vackert men på ett annat sätt. I veckan lade sig isen på den sjö vi brukar promenera invid och i dag kom ett gäng skridskoåkare farande över den. Det såg härligt ut. Det är en stor sjö och plötsligt hörde vi ett högt ljud och började gissa vad det var för något. Hundar? Tranor? När skridskoåkarna närmade sig insåg vi att ljudet kom från isen.

I går såg isen ut så här.

Öppet vatten i måndags.

Jag har alltid tyckt om hösten men sällan har jag njutit så mycket av alla vackra färger som denna höst. Kanske är det så att det vackra och glädjerika blir ännu tydligare med sorgen som sällskap?

Fotat inifrån Bildmuseet.

Inte ens en regnig dag känns riktigt grå.

I söndag åkte jag till Stockholm över dagen för att se Sissela Kyle tillsammans med en av sönerna.  

Ett par kvällar i veckan avslutas med ett besök på Iksu Spa. 

Årsdagar

Jag är ganska förtjust i årsdagar. De ger en anledning att stanna upp, minnas och reflektera.
I dag är det sju år sedan min flytt hit och det är verkligen något att vara glad över. Minns allt så tydligt; flytten från huset, avsked från vännerna, den härliga känslan av förändring och framförallt hoppet om att få rätt sjukvård. Så här med facit i hand konstaterar jag att allt blev till det bästa. Kanske inte på en gång eller exakt som jag hade trott men livet är gott, trots både krämpor och sorger och jag är oerhört tacksam över att vara Umeåbo. Det tog några år att få fason på det krånglande hjärtat men så småningom ordnade det sig och så här bra hade jag aldrig trott att det skulle bli. Så skönt att inte ständigt hejdas av att orken försvinner, att både kunna andas och prata obehindrat. Det är lycka.

Att ha vant mig vid tanken på att inte längre ha varken hus eller stuga och i stället en minimal lägenhet där varje kvadratdecimeter känns som en möjlighet är också en stor frihet. Jag äger ingenting, behöver inte längre ha ansvar för något. Det är befriande.

Jag har fått nya vänner, nya arbetsuppgifter, nya favoritplatser, nya minnen, nya möjligheter. Det är berikande och spännande.

I förrgår var jag och väninnan och lyssnade till Dagny 107 och fick många goda skratt. Jag har läst hennes blogg och sett filmen om henne men att få se henne på plats var en helt annan sak. Otroligt inspirerande och roligt att höra hennes snabba repliker och träffsäkra kommentarer.

Den kyrka där min nuvarande kör håller hus firar 40 år och på söndag går firandet av stapeln med bl.a. kyrkorv, popcorn och tårta men för min del är det körsången som är det viktiga. Minns så väl min första rullatorpromenad till den kyrkan. Föga anade jag då att jag ett antal år senare själv skulle vara med och sjunga.

Tacksamhetsmässa känns helt rätt.

De vackra höstdagarna avlöser varann och även de mindre soliga dagarna lyses upp av alla färggranna träd. Bilden ovan tog jag strax innan regnet kom en kväll tidigare under veckan. I ett av mina uppdrag vistas jag mycket utomhus och det har varit många härliga stunder då energinivåerna fyllts på. Svårt att fånga det vackra på bild och många gånger står jag därför bara och insuper allt ljuvligt.

Höst

Ni vet hur man brukar säga; Tiden går fort när man har roligt. Nu vet jag att den går lika fort när man är ledsen. När tillvaron rämnat och allt är sorg och chock. Ser att det är nästan två månader sedan jag skrev här men tyckte det var nyss. Minns hur glad och tacksam jag kände mig och nog är det tur att vi människor inte vet något om framtiden. Tur också att vi är rustade att klara av även otänkbara saker, att våra kroppar ser till att vi bara tar in precis så mycket som vi orkar, bit för bit och att vi däremellan klarar att sköta vardagliga ting. Livet har förändrats och alldeles oavsett vad jag tycker och tänker om det så är det likväl så. Mitt i kaoset har jag mött kärlek och värme och det har gett kraft att orka lite till. De två senaste veckorna har jag dessutom börjat på ett lite otippat uppdrag som kräver mycket men ger ännu mer och det fyller mig med så mycket glädje och tacksamhet. Förundrad över att det är möjligt att både klara av det och att känna glädje i nuläget.

Det tog ett tag innan jag återigen såg alla blommor och hörde fågelsång och då hade sommaren hunnit övergå till höst. Nu har jag både på arbetstid och fritid hunnit njuta av alla vackra blommor som vägrar ge upp, de allt vackrare höstfärgerna och den härliga klara luften. Jag har återigen börjat fota blommor och njuta av att komma hem, se bilderna och förundras över naturens små mirakel. Så här kommer några bilder. Eller rättare sagt ganska många.

En regnig dag tog väninnan med mig till en fiskrestaurang ute vid havet.

En söndag, på väg hem genom Rådhusparken, upptäckte jag 

en mängd vackra blommor som jag inte lagt märke till innan. 

Vackra flugsvampar lyser upp gräsmattorna.

Inte heller mina jordgubbar, tomater och chili verkar förstå att sommaren är över.

Häromkvällen fick några av plantorna flytta in.

Nypon, äpplen, plommon och blommor. Mycket fint att njuta av i slutet av september.

Någon som vet vad det här är för blomma? 

Inte många plusgrader och grå himmel men vackert och rogivande.

I sommarens soliga dagar

En turbulent dag är till ända och jag sitter vid bordet och hör regnet smattra utanför. De ljusa sommarkvällarna är över för det här året och jag kommer på mig med att längta efter höstens alla färger och dofter. Nu är också den senaste tidens värmebölja över och även om det var härligt med lite medelhavsfeeling känns det bra med svalare väder. Än lär vi nog få många soliga varma dagar.

På väg hem från en av de tuffaste arbetsdagarna denna sommar 

stannade jag till, andades och beundrade de här liljorna.

Jag har jobbat, kört aquapass och skött om båsloppisen men också hunnit ta del av fler Umeå Live-evenemang samt träffa kära vänner från min förra stad och yngste sonen, följt med på utflykt med väninnan och räkfrossa med brudarna. Tanken var att jag skulle vara med på mycket mer men ledvärken har tvingat mig att ta det lugnt och många är de timmar jag fördrivit hemma i min säng den här sommaren. Ändå känns den helt perfekt. Det är ju inga problem när jag bara har mig själv att ta hand om. Men ibland måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som drabbats av envisa sommarförkylningar. Tänk att ha något som man vet går över.

Utflykten gick till Tavelsjö och Blåeld, en butik med massor av trädgårds- och inredningsprylar. 

Den tjusiga damen fick följa med mig hem.

Bilbingo, en ny erfarenhet, som gjorde mig 500 kronor rikare.

I onsdags var det Ann-Louise Hanssons tur att leda allsången, denna gång i Broparken och min lycka var total när jag fick sitta tillsammans med mina vänner som jag numera träffar så sällan. Vi förstod först inte att det var Ann-Louise, utan gissade på hennes dotter. Hon såg inte ut att vara en dag över 55! Väninnan gissade på smink, jag gissade på en duktig kirurg. Duktig var hon på att sjunga i alla fall och jag som trott att jag är för ung för att känna till hennes musik upptäckte att jag kände till de flesta låtarna.

Jill Jonsson var fantastisk och uppträdde inför många tusen Umeåbor en solig och varm eftermiddag nere vid vattnet. I klippet hedrar hon de omkomna i flygolyckan några dagar tidigare.

Hur glad blev jag inte av den här överraskningen i ett brev en dag?

Min fina vän känner mig.

Det tar sig så sakteliga i krukorna men mina squashbebisar verkar inte klara sig så bra. 

Få se om jag försöker med en räddningsinsats endera dagen.

"Hej, jag heter nnnnn och jag är plantoholist ..."

Min lilla oas som skänker sån glädje.

Nu är det din stund på jorden

Den här vackra lördagen har ägnats åt vila, ingenting annat. Nu på kvällen avverkades ett pass i tvättstugan och kanske blir det en liten cykeltur. En av de där dagarna som är så viktiga men som ibland kan kännas bortkastade, som om jag slösar bort min tid. Efter många år vet jag att de är nödvändiga för återhämtning och för att hålla krämporna i schack. Jag har slutat skämmas och tillåter mig i stället att njuta av lugnet och av tiden till reflektion.

I går hände det desto mer. Efter en kort arbetsdag lunchade jag på Rost med dottern. Glutenfritt, vegetariskt och supergott. Förstår att det var fullsatt.

På väg hem stannade jag till en stund vid vattnet efter att ha beskådat blommor med mängder av bin, humlor och getingar i Rådhusparken. Hemma hann jag njuta en stund på balkongen.

Spännande att se vilken blomma som döljer sig i "predikstolen". Till höger syns en babysquash.

Därefter var det dags att ta tåget till Vännäs och Johanneskyrkan där David Nestanders Trio skulle ge en konsert. Måste erkänna att det tidigare på dagen känts motigt att behöva åka så långt och tankar på varför de inte kunde spela inne i stan hade funnits. (Förlåt alla Vännäsbor). Nåväl, efter 20 minuters tågresa kom jag till orten där jag tillbringat en hel del tid som tonåring. Vi fick vi vara med om en alldeles fantastisk konsert i en fullsatt kyrka. Jag hoppas verkligen att David kände vår uppskattning. För tio år sedan hörde jag honom för första gången på en god väns 50-årsfest men hade sett honom långt tidigare när han var en söt liten gosse. Jag glömde honom aldrig och så småningom fick en av mina söner det namnet.

I samband med konserten träffade jag några av min vänner från tonåren och det gav extra mycket glädje. Hemresans biljett var redan inköpt men konserten pågick då så jag stannade och tog en senare buss. På busshållplatsen visade det sig att jag kände de andra resenärerna från ungdomen. En hade jag gått nio år i grundskolan tillsammans med. Väldigt kul att träffas om än svårt att förstå att så många år förflutit. Eftersom jag bott så långt härifrån under hela mitt vuxna liv har det varit ytterst sällsynt att träffa några barndoms/ungdomsvänner. Fredagskvällens resa till Vännäs fyllde mig med en sådan glädje och kommer att vara en av den här sommarens höjdpunkter.

Sorgligt nog fick jag i går veta att min fd svåger lämnat jordelivet och tanken fanns att stanna hemma på grund av det men Davids sång tröstade och gjorde så minnena av alla fina stunder passerade förbi. David talade passande nog om vad vi lämnar efter oss, vad vi vill ge till våra medmänniskor och hur viktigt det är att fundera över det.

Avslutar med Wilhelm Mobergs kända ord från "Din stund på jorden":

Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!