Jämvikt

Det är viktigt att försöka ha balans i tillvaron, i alla möjliga sammanhang. Att se till att det råder jämvikt i vågskålarna. Se till att aktivt fylla på glädje om sorgen ser ut att få övervikt. Vila om tröttheten tynger osv.
Den här veckan har jag fått njuta av att dottern och yngste sonen med flickvän är på besök och även om livet just nu känns obegripligt, blir allt lättare med deras sällskap. Festivalen pågår för fullt och vi har samtidigt en ovanligt kylig sommar men jag bryr mig varken i det ena eller det andra just nu.
Välkommet besök med gott fika och vackra blommor idag, långt samtal om allt mellan himmel och jord och en liten stund ute i solen. Därefter öppnade jag dagens post innehållande remiss till Hjärtcentrum, samt ett läkarintyg. Alltid lika svårt att se läget i svart på vitt. Då förstår jag allvaret och känner förtvivlan. Vilken tur ändå att jag just idag träffat mina vänner och fyllt på glädjedepåerna. Då var jag förmodligen bättre rustad för de jobbiga breven. Balans...

Arbetsterapeuten kom i går med en med en manövrerbar huvudända och det ska bli så skönt att kunna ligga i sängen även när det är tungt att andas.

I morse fick jag matvarorna levererade ända till köksbordet. Hjälpinsatserna avlöser varann och jag känner mig inte lika utlämnad längre. Märker att jag klarar mig tack vare detta. Alla dessa vänliga, trevliga människor som arbetar med att hjälpa andra, så tacksam jag är för att de finns.

I förrgår promenerade jag till en rullande klädbutik som en underbar kvinna och vän driver. Det blev några inköp men framförallt kramar, goda skratt och samtal om livet.

Mycket positivt i vågskålen :)

Strumppådragare

Den supertrevliga sjukgymnasten ringde idag, hörde sig för om läget och informerade om hjälpmedel och åtgärder. Jag får ofta känslan av att de misstagit sig, att jag inte alls är så sjuk som de fått för sig och att jag kanske bara tappat lite kondis och ork av allt stillasittande. Försökte få henne att nappa på det men lyckades inte. Tror iaf själv att jag kommer att snabbt bli bättre och att då, om inte förr, kommer alla att förstå att de oroat sig i onödan.

Vi talade om behovet av stödstrumpor med kraftig kompression och hon berättade hur jag ska gå tillväga för att få såna, samt att det kommer att behövas strumppådragare. Jag trodde naturligtvis att det betydde någon anordning med vars hjälp jag drar upp strumporna, har läst om såna på nätet. Det visade sig att vi talade om helt olika saker. Hon talade om fysiska personer som ska komma hem till mig och dra upp strumporna!!! Att det är så tungt, som en brottningsmatch, att få på sig dem. Mamma Mia! Det blir då bara värre detta. Hon liknade de olika nya företeelserna vid trösklar som jag måste komma över. Själv tycker jag det börjar likna rena hinderbanan ;)
Apropå hinderbana, så kommer jag att få hjälp av en arbetsterapeut med någon anordning så jag själv kan styra upp Ernst på gården. Hoppas det är möjligt, för då blir jag betydligt rörligare.

Förresten, varför heter firmorna som säljer olika hjälpmedel "Teknik för äldre" eller "Smart Senior"?
Visst förstår jag att majoriteten med dessa behov är äldre men samtidigt vet jag att det finns rätt många yngre. Sjukdom kan drabba alla åldrar. I dag visade det sig att den ansvariga för matinköpen trott att jag förde min mammas talan...Är det konstigt om jag känner det som om jag är med på någon form av maskerad där rullator är en del av rekvisitan?

Premiärnerver

Premiärerna duggar tätt nu. I dag premiären för ledsagarhjälpen och i morgon för hjälpen med matinköp. Allt känns gruvsamt innan och jag är på vippen att ringa och tacka nej men efteråt är jag så tacksam. Tänk så bra allt fungerar trots att det är mitt i sommaren och semestertider. Blir förundrad och glad över alla de vänliga röster som ringer och talar om vad som står på tur, eller frågar hur läget är och den där känslan av att allt är ett missförstånd börjar så smått försvinna. Tar in detta i små doser och känner en slags tillförsikt i att allt kommer att ordna sig.
Det regnade under promenaden och ledsagaren, som jag känner sedan innan, höll paraplyet åt mig. Jag upptäckte att jag inte ständigt bad om ursäkt för besväret jag ställer till, utan njöt istället av att se mig omkring, känna doften av nyklippt gräs, titta på nyanlagda uteplatser och känna tryggheten av att inte vara ensam. Är inte lika andfådd så vi kunde småprata om lite av varje och jag är glad över att ha tackat ja till detta.

Läser att prins William inte har några divalater och själv bär paraplyet...

Senare fick jag skjuts av yngste sonen med flickvän för att inhandla en regnjacka. Använde sonen istället för Ernst och lyckades t.o.m. köpa en fin stor blommig väska som kommer att passa perfekt i Ernst korg. Nu känner jag mig lite bättre rustad och kommer jag bara på nån smart lösning för att själv kunna få upp Ernst på gården, tror jag det blir många små rundor.

Namnbryderi

I går trodde jag att jag hittat ett bra namn till rullatorn. I dag var det fel. Även om den är grå, ful och trist blir det ju inte roligare av att gå omkring med nå´t som jag associerar till en gammal gubbe. Det har jag fått nog av. Om någon händelsevis tycker att detta med namnfrågan är oviktigt ber jag er återkomma när ni själva fått en påtvingad fyrhjulig kompis. Det spelar absolut ingen roll om det är så att svårigheten att säga ordet rullator, beror på att jag inte accepterar den, eller själva situationen. Jag vill inte bli påmind och tvingad till det.

Just nu funderar jag på "Ernst" och ja, jag kan precis höra somligas reaktioner samt minnas mina egna när jag första gången såg honom på TV. Som tur är kan man ändra sig. Måste erkänna att det är ytterst sällan jag tittat på programmen men förra sommaren, den första i kolonistugan, köpte jag en bok av honom. Underbar. Den förmedlade njutning av tillvaron och att stanna upp i nuet och jag älskar att läsa hans citat. T.ex.

"Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten"

Det blir ett besök på Hobbyaffären för införskaffning av "pimpattiraljer"till Ernst...

Att leva i nuet är något som jag nu verkligen måste praktisera, trots att tankarna far iväg och jag vill planera, ordna, veta hur det ska bli. Ideligen påminns jag om att varken jag eller någon annan kan säga något säkert. På gott eller ont?
En viss planering är nödvändig men hur planerar man och genomför en flytt, utan en bostad att flytta till? Ska/ kan jag bara köra på som tanken var innan jag blev sämre? D.v.s. förvara bohaget i ett förråd, bo i Spanien och hoppas allt går bra?

Fler citat av Ernst

Det kunde varit värre...

Midsommardagen

Midsommaraftonen kom och gick utan att jag var utanför dörren. I dag beställde jag färdtjänst ut till Jukkasjärvi där en traditionsenlig gudstjänst skulle hållas i Hembygdsgården. Sol och värme gjorde att den hölls utomhus och det var en skön upplevelse att sitta där, titta ut över älven och njuta av en duktig solist. Upptäckten att jag återigen kunde sjunga gjorde mig lätt i sinnet, jag som för ett tag sedan knappt orkade prata. Att efteråt träffa goda vänner, samtala, fika och få några kramar gav livsgnista igen. Tacksamhet är nog det jag känner starkast av allt just nu. Tacksamhet blandat med känslor av förvåning och overklighet.
Solen är verkligen livgivande och det är sex veckor sedan jag kände solen värma mig. Då utanför flygplatsen på Gran Canaria och i tankarna var jag redan framme i Sverige, på väg till flyttbestyr och en härlig sommar i kolonistugan. Så lite vi vet och en sån tur att det förhåller sig just så.

Vardagslunk?

Fem dygn har jag tillbringat hemma utan ett endaste besök på sjukhuset. Sköönt! I morgon får jag den första hemtjänstinsatsen och det känns allt lite nervöst. Nervöst men välbehövligt. Dammråttorna är nu så stora att jag funderar på att ge dem namn.
Gårdagen bjöd på en riktig överraskning när min kompis syster "långtbortifrån" dök upp i dörröppningen med hälsningar och de mest ljuvliga pioner jag någonsin sett. Varje gång jag går in i köket njuter jag av mina fina blommor.

I dag åkte jag till en frisering och gick ut med en betydligt lättare börs men med en snyggt friserad knopp. Detta gjorde mig så upplivad att jag greppade "Ture" och gick till ICA men väl där insåg jag att hårfärgen inte alls gjort mig starkare...

Regnet öser ner, 6 + men malmdammet yr iaf inte. Regnkläderna är i Umeå och att bära paraply samtidigt som man går med rullator låter sig icke göras. Nästa mål blir att ta mig till Lindex och inhandla en regnjacka.

Min kurskompis och jag fick idag veta att vi måste förtydliga vissa saker i uppsatsen, vilket innebär att vi inte blir klara med kursen förrän i augusti och att jag måste hålla mig vid liv tills dess. För att få råd med en lägenhet satsar jag nu på trisslotter och efter första dagen ligger jag på plus/ minus noll.

På "to-do-listan"

Alldeles oavsett vad som händer är det i vanlig ordning ett visst mått av listskrivande från min sida. Kanske t.o.m. mer än vanligt, även om det inte blir snygga listor i prioritetsordning i datorn, utan listor skrivna i all hast på kuvert eller de papper som finns till hands. Inte likt mig och en stressfaktor i sig. Nu handlar listorna om andra saker, sånt som inte helt lätt låter sig rubriceras och då jag sällan är hemma så många dagar i sträck, varken hinner eller orkar jag pyssla med sånt.

Jag känner mig avskuren från omvärlden, ja kanske är jag det också. Läser om midsommar, Kirunafestival, semestrar och den enda betydelsen sånt har för mig just nu är ledigheter för personer inom vård och hemtjänst, stängda mottagningar, svårigheter att få färdtjänst, framkomlighet osv. Gårdagens raggarrunda fick ställas in då jag inte orkade men ser fram emot att den snart blir verklighet. Tänk vilka kloka, snälla vänner jag har!

Har lättare att prata nu och det är så skönt. Kan sköta fler ärenden på så vis, t.ex. boka en tid hos frissan :) I morgon ska jag försöka ta reda på om det är möjligt att resa till Umeå i sommar. Måste ha någon som hjälper mig från dörren på flygplatsen och likaså på Arlanda eftersom resan under sommaren blir via Stockholm. Jakten på bostad fortsätter och jag verkar kunna räkna med att få en om drygt fem år...
Ska köpa några trisslotter och sen den här lägenheten:

http://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-1rum-centrum-umea-kommun-jarnvagsallen-14-a-3920860




Reaktioner

Att man har läst psykologi under ett antal år, betyder inte att man reagerar på något klokare mer insiktsfullt sätt när något händer en själv. Reaktioner kommer, möjligen kan jag konstatera och analysera det men det är likväl oundvikligt.

Den gångna veckan blev det en inläggning igen, en utskrivning och samma dag ännu en inläggning...
Samtal med läkare, utbytta mediciner, nya besked. Hembesök av biståndshandläggare för diverse insatser; inköp, städning, ledsagning, larm. Många ord som jag inte alls tycker hör samman med mig.
När handläggaren föreslog duschhjälp skrattade jag, precis som jag skrattade när läkaren frågade om jag behövde något stämningshöjande. Tar helt enkelt inte in detta. Det kändes tillräckligt svårt att acceptera rullatorn. Då var jag iaf väldigt ledsen men nu känner jag mig nästan avtrubbad, som om detta handlar om någon helt annan person. När jag sitter stilla här hemma, tror jag oftast att jag i själva verket är frisk, att allt är ett misstag...tills jag stiger upp. Korta, sekundsnabba, stunder förstår jag och det känns som om avgrunden öppnar sig. Antar att jag helt enkelt inte klarar av hela vetskapen på en gång och att det kommer så småningom, inte mer åt gången än jag orkar. Så vist allt är ordnat.

Flera av mina vänner hör av sig och erbjuder hjälp. Jag är så tacksam men kan inte riktigt tänka mig att jag kommer att behöva hjälp, tänker att snart är det bra och jag kan göra allt själv. Vill inte vara till besvär, känna mig onyttig. Måste lära mig att både tacka ja till hjälp och att be om den. En ny erfarenhet. I går kunde jag gå på bio tack vare en god vän. Härligt att byta miljö och få njuta av Hotell Marigold, en riktig feel good-film. Idag fick jag skjuts till Konsum och hjälp att handla. Så skönt att nu ha mat hemma! I morgon ska jag hämtas för en "raggarrunda" ;) Det låter ju onekligen uppiggande i motsats till alla sjukresor.

Njutning för både öga och gom

Ger sol i både hjärta och sinne





Min nye vän

Ture?

Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, när jag såg honom första gången. Tvärtom, jag mådde lite illa bara vid anblicken; grå, spinkig, lite klen. Bredvid fanns en mer robust och färgglad typ.
Sjukgymnasten hjälpte mig att närma mig den spinkige och direkt när jag fattade tag i honom kände jag att det var rätt. Plötsligt kunde jag räta på mig, andas, promenera och känslan var oväntad men skön. Tycker han ser ut att heta Ture, Sture, eller möjligtvis Kurt. Ja, för ett namn måste han ju få. Har ni nåt bra förslag får ni gärna höra av er. Jag fick ett förslag på Agust men är inte säker på att detta är en Agust. Testade även den kraftigare typen men han var så tung. Nä tacka vet jag min följsamme vän.

I går följdes vi till kyrkan och det var onekligen många som stirrade på honom men jag får väl vänja mig. Upptäckte saker som jag inte tänkt på innan. T.ex. att jag behövde hjälp att bära upp honom i församlingshemmet, hjälp att fälla ihop honom och hjälp att lyfta upp honom för trappstegen på min gård. Börjar så smått inse att det inte bara är att sätta mig på ett tåg och åka ner till Umeå, utan att det krävs många förberedelser och att det kanske inte ens är möjligt denna sommar.
I morgon hoppas jag kunna premiärgå till Konsum. Det skulle verkligen vara skönt att själv kunna handla lite. Just nu är det ansträngande att både äta och andas men äta bör man...
Ack ja, om jag hade haft de bekymren innan, då skulle jag inte sett ut så här. Eller om jag skulle haft såna här problem med att tala, då hade jag nog hunnit tänka mig för innan grodorna slunkit ut.

Dagen D

I dag är det dagen D.
D som i "den där", "den onämnbara"...Dagen då jag ska få en rullator. Bara ordet fick tårarna att spruta i början och jag klarade inte av att vare sig höra eller säga det. Visst är det fånigt, löjligt och kanske fåfängt av mig, för jag vet naturligtvis att det finns tusentals saker som är värre men det syns ju inte utanpå när man har hjärtproblem och jag fasar för kommentarer eller frågor. Inbillar mig att det skulle varit lättare om det varit en mörk årstid, så det hade gått att smyga ut på kvällarna med den Jag har sagt att det känns som om "Agda 85" flyttat in i min kropp men efter att ha läst den här artikeln får jag kanske revidera min bild av äldre damer.

Nu har tre veckor förflutit efter den plötsliga försämringen och jag ser fram emot att kunna ta mig ut själv. Har insett att det inte är någon bra idé att sitta inne och vänta på att bli bättre, utan att det här är ett hjälpmedel som kommer att innebära ett bättre mående. Längtar efter att kunna gå till en butik själv, eller när vädret blir bättre, ta en lite längre promenad och kanske hitta några fina vyer att fota.

Snart kommer sjukresebilen och vid lunchtid har jag fått träffa min nye "vän". Tror jag måste ge den ett namn men vilket vet jag nog inte förrän vi träffats. Hoppas bara att jag inte tar till lipen, för det skulle ju verka rätt otacksamt mot dem som försöker hjälpa mig nu.