Örongodis

Dagen har gått i både moll och i dur. Ännu ett samtal från den avhysta hyresgästens förälder gjorde att jag ett tag fick lust att inte bara ta undan snön, utan också gräva ner mej...
Detta har sannerligen varit en tuff höst och jag hoppas verkligen att det ska flyta på lite bättre framöver. Jag är nog inte tillräckligt hårdhudad. Det är väl för att jag kör så mycket med scrubbvantar och peeling...Får lägga av med det.

På eftermiddagen hade vi i kyrkans valnämnd sammanträde och där hade jag egentligen önskat lämna min plats till någon annan. Nu är sådant endast möjligt två gånger om året, på Kyrkofullmäktigesammanträdena och nästa är inte förrän till sommaren. Så fram till dess får jag väl lov att vara med. Eftersom jag antagligen tar upp studierna till hösten, är jag rädd för att inte hinna vara aktiv med så mycket annat.

På kvällen var det så äntligen dags för konserten med en av mina favoriter, Anna-Lotta Larsson.
Alla mina förväntningar infriades med råge. Tyckte att hennes röst var starkare och klingade bättre än någonsin. Den stora kören som bestod av medlemmar fån olika körer gjorde också bra ifrån sej och vi fick en försmak av julen.
Samma kväll visades Trollflöjten här i Kiruna men trots det var det många i publiken.
Det är en härlig stad att bo i vad gäller olika arrangemang. Vi har ett brett utbud av taterföreställningar, konserter mm. Enda problemet är ju att hinna med allt.

Kvinnor kan

Sådär ja, då är jag klar med tapetseringen och målningen av hyllan. Skönt. Ser nu fram emot att färgen ska torka så jag kan få upp hyllan och börja göra lite julfint i fönstret.

Sedan ska sofftyget bytas och finsnickerierna hängas upp.

Kul om det hinns med innan helgen, för då är det mycket annat på schemat. På lördag har vi övning innan julkonserten och senare på kvällen är det julfest för kip och Socialdemokraterna. Skoj att få träffas i ett annat sammanhang än vanligt. På söndag har vi styrelsemöte och hinner jag är det fortsättningskurs i bugg senare.

Fick påhälsning av en för mej obekant kille som studerar på IRF och som undrade om jag hade husrum till en studerande tjej under våren. Tror hon kommer från Nederländerna. Det var Preshant, min förre indiske hyresgäst som hade tipsat om mej. Nästa års IRF-studenter kommer troligtvis i februari men jag får väl kolla upp det.

Snön fortsätter att vräka ner och det räcker nu, tycker jag. Det är svårt att cykla i djup, lös snö och sikten är inte den bästa bakom glasögonen när det snöar. Att promenera tar många gånger alltför lång tid och det är dessutom tungt att bära på saker och ting.

Nu låter jag gnällig men kanske blir jag lite gladare i morgonkväll, då det är dags för en konsert med Anna-Lotta Larsson, Göran Fristorp och Andreas Landegren i kyrkan. Vår kör och kyrkokören medverkar också men för mej räcker det med vår egen julkonsert nästa söndag. Har knappt hunnit öva till den, så vem vet, kanske står jag över?

Tillbaka till tapetseringen. Tack Carola, min coach, som trodde att jag skulle greja det. Tack David, som genom att säga att kvinnor inte ska göra sådant de inte klarar av, gjorde att jag bestämde mej för att klara det...

Insnöad

Alla som gått omkring och väntat på snön måste vara överlyckliga nu. Själv känner jag en lätt panik över att inte ha någonstans att placera all snö. En traktorförare ska ta hand om bortforslingen, frågan är bara när han kommer? Försökte skänka bort min snö till grannpojken men hans mamma, som kämpade med snön, tyckte inte att det var en bra idé.

Har nu varit och inhandlat mer tapet som jag hoppas ska stämma i färgen. Tanken var att sätta upp den samt måla klart nu i kväll men är fortfarande helt slut efter gårdagens Fullmäktigesammanträde. Vi började 9 på morgonen och jag var hemma 22.30. Har inte kunnat gå normalt idag, så att klättra på stegen kanske får vänta tills i morgon.

Min unge hyresgäst har nu städat ur rummet. Till hjälp fick han en checklista av mej och det verkar ha gått bra. Så nu har han lärt sej ännu en sak. Hoppas att han kommer att trivas på det nya boendet och att det går bättre där. Framförallt önskar jag att han förstår att detta skedde för att jag inte hade något val, trots alla mina ambitioner om att det skulle bli bra. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ses ibland, kanske kommer han och hälsar på sin klasskompis.

Nu har äntligen snön fraktats bort men inte av en sån här snöängel, utan av en fullt påklädd man, sittande i traktor...

Världens bästa Karlssons

Fortsatte med tapetserandet under eftermiddagen igår men gick bet på ett hörn, när det visade sej att väggarna är sneda. Jo, det är sant...

Ringde mitt nödnummer, alltså hem till familjen Karlsson och Marita & Edwin gjorde en snabb utryckning med telefonassistans av Bosse. Med förenade krafter lyckades vi klara hörnet. Phu! Allt detta tog tid och jag var tvungen att avsluta för att fortsätta idag. Började med att mäta upp återstående tapet och ser till min fasa att det kommmer att behövas mer. Det är drygt 26 cm mönsteranpassning och det räknade tydligen inte killen på färgaffären med. Har bestämt för mej att jag fick tapaterna lite billigare eftersom de var utgående och de två sista rullarna.

Jag som sett framför mej hur jag idag skulle sitta i mitt vackra nytapetserade kök, njuta av kaffe och läsa Kf-handlingarna.

Som det ser ut nu blir man ju inte direkt harmonisk av att sitta därinne.

Sätter mitt hopp till att det någonstans finns en rulle av denna tapet, annars blir jag tvungen att riva ner allt eller skarva och sedan för evigt ha soffan framför.

Under åren har jag ofta smålett åt de damer som i kontaktannonser brukar efterfråga en händig man, gärna bilburen, kanske med husvagn och stuga. I går kände jag faktiskt en viss förståelse för dem, iaf det första kravet...

Easy up?

Idag var det dags att börja tapetsera efter att jag igår spacklat och förberett. Trodde att det skulle vara en smal sak att slänga upp tapeterna. Det hördes ju redan på namnet; Easy up...

Nu visade det sej att jag var för snål med klistret, så tapeten fastnade rätt omgående, varpå jag ringde David som kom farandes för att hjälpa mej.

Försent! Tapeten var en sk Difficult down och den gamla tapeten följde med...

Nu måste jag vänta till i morgon med att fortsätta och jag hoppas innerligt att sonen har förbarmande med sin mamma och hjälper mej. Han är jätteduktig på att måla och tapetsera så jag misstänker att det då skulle vara gjort på ett ögonblick.

Själv ska jag fortsätta med att måla gardinhyllan. Det kan jag iaf.

Sent i kväll fick jag oväntat besök av pappan till den inneboende pojke som ska flytta. Det var överraskande eftersom jag precis innan talat med mamman och hon nämnde då inget. Tyvärr var det inget sådant där oväntat besök då man vill bjuda på en kopp Gevalia. Han var så högljudd och arg så jag ringde till Rory och bad honom komma, vilket han gjorde. Då lugnade pappan ner sej lite men han var fortfarande väldigt upprörd över hur jag har betett mej!

Ja, vad ska man säga?

Det som är lite lustigt är ju att pojken själv bekräftar att han saknar respekt för mej och intygar att jag varit vänlig medan han nonchalerat mej.

När jag sa att det var bra att pojken nu får hjälp med urstädningen av rummet, sa pappan att han skulle kolla upp om det stod något i kontraktet om urstädning. I samma veva sa han att kontraktet var ogiltigt eftersom det är pojken som skrivit under det... Hmm.

Hoppas nu bara att han lämnar mej ifred under helgen eftersom jag har så mycket annat att göra. På måndag är det Fullmäktige och det är en tjock lunta att hinna läsa igenom, samtidigt som jag hoppas bli klar med köket.

Rory åker till sin stuga över dagen i morgon och det känns obehagligt att veta att den här mannen kan dyka upp när som helst.

Därför har jag bestämt mej för att ringa till pojkens mentor som är insatt i ärendet. Kanske kan han prata lite förstånd med pappan, då det ju verkar som om inte bara sonen har svårt med respekten för en kvinna.

Ja, vad allt kan inte hända innanför väggarna i ett litet radhus?

1,2,3,4,5,6,7,8,9,10....

Är det till tio eller tjugo man ska räkna för att hinna lugna ner sej? För min del hjälper det nog inte ens att räkna till tusen, eftersom jag redan tappat tålamodet.

Massor av tid har jag denna höst ägnat till mina hyresgäster och den mesta till en av dem som oavbrutet testat gränserna. Bl.a. så har jag flera gånger förklarat att om rummet ska vädras måste termostaten vridas ner under tiden och att det inte är tillåtet att ha fönstret öppet dygnet runt. Nu har det visat sej att han ändå har fönstret öppet och dessutom med full värme i elementet, vilket innebär att elräkningarna skjuter i höjden.

Hade hoppats att han trots allt inte riktigt förstått informationen men i kväll sa han att det hade han visst men att han inte brydde sej om vad jag sa. Att han tyckte att jag inte markerade tillräckligt tydligt, d.v.s skrek åt honom (!) Han sa också att han helt enkelt inte tyckte att det gjorde något att han stör på kvällar och nätter så att jag inte kan sova.

Nu känner jag att måttet är rågat och att det är dags att han söker sej ett annat boende.

Som tur är har det väl blivit lite lättare att hitta bostad, fast det är å andra sidan inte mitt problem.

Mitt tålamod som jag trott var outtömligt är slut.

I kväll hade vi körövning och trots att jag varit borta många gånger verkar det som att sångerna börjar sätta sej. Härligt att under två timmar få sjunga ut!

Härligt ska det också bli att återuppta stavgången igen, efter resan. Nu har vi ett tunt snötäcke så det är inte lika halt längre. Snart är det nog dags att bege sej ut i spåren med skidorna på fötterna.

Apropå fötter, så besökte vi ett stort shoppingcenter i Ankara och där köpte jag ett par vinterskor, modell snowjogging med högt skaft, för 190 sek. En pashminasjal och öronvärmare fyndade jag också. Kanske lite ovanliga souvernier men eftersom vi frös mest hela tiden så...

Borta bra, hemma bäst?

Så där ja, nu är jag hemma igen, fylld med mängder av nya intryck och upplevelser.
Magen blev dock mindre fylld under denna resa. Alltifrån måltiderna på flyget som antingen bestod av pasta eller en som jag inte ens blev serverad(!) till det som serverades i Ankara, där de inte hade hört talas om glutenintolerans, gjorde att min magsäck nu känns lite mindre.

Det var intensiva dagar och det känns nästan lite overkligt att jag verkligen har hunnit vara där, möta alla dessa människor och se olika saker och miljöer som jag inte känt till tidigare.
Inte bara jag hade blivit inkallad i sista minuten, utan det delade jag med åtskilliga andra deltagare. Ibland kändes förvirringen total, något som ju förstärktes av språksvårigheterna oss emellan. Under själva seminarieaktiviteterna hade vi engelsk/turkiska simultantolkar och man blev enormt trött av att hela tiden använda sej av hörlurar och inte minst av att förstå allt som sades. Det var ju inte direkt några turistvokabulär som vi använde oss av.

Vi visste att det skulle bli intensiva, långa dagar men var inte förberedda på att det skulle vara så kallt. Som tur var hade jag med mej vinterkappan och några av deltagarna bar både mössa och vantar ibland. Första morgonens stavgångstur blev inte så lång eftersom ingen av oss hittade någon motionsslinga. Nästföljande dag hittade någon en promenadväg men då hade jag fått magsjuka och promenader var inte att tänka på...Vi bodde på ett hotell vid en sjö en bra bit utanför Ankara och det fanns absolut ingenting annat i närheten. Behövde någon handla, fick de skriva en inköpslista som personalen tog med sej.

Under onsdagens Citytur besökte vi Atatürks Mausoleum och då insåg man hur han verkligen dyrkats. Vår ankomstdag var hans dödsdag och överallt hängde flaggor på halvstång.
Vi hann även med att gå runt i butikerna ett tag i fredags innan vår hemresa. En av de turkiska deltagarna, en helt underbar tjej, följde med och prutade på varorna som vi handlade.

Bagaget kom inte till Kiruna förrän idag eftersom förtullning och incheckning inte hanns med på Arlanda. Skönt att få tillbaka sina kläder och toalettsaker. Eftermiddagen gick åt till att packa upp och tvätta.
Sedan var det dags för ett historiskt möte, nämligen ett gemensamt medlemsmöte för Kirunapartiet och Socialdemokraterna, där budgetfrågan stod på dagordningen. Många medlemmar från de båda partierna deltog och diskussionerna var intensiva.

Frukostar

Lördagen startade på ett jättetrevligt sätt med Kvinnofrukost i Församlingshemmet. Tur att jag var hungrig när jag kom eftersom det var som den allra bästa hotellfrukost! Föreläsaren, en kvinnlig chef på LKAB, berättade sin historia om hur det var att arbeta i en mansdominerad verksamhet. Intressant och roligt.
Sedan var det dags att träffa Ann-Helén med assistenen Lena. Vi shoppade och fikade, skrattade & pratade. Vi bestämde att nästa gång ska jag åka till Gällivare och då blir det shopping på Dollar store.
Eftermiddagen gick åt till att städa, stryka, packa och förbereda anförandet i Ankara.
Var till Camp Ripan för att få en bild på en sparkåkare, eftersom vi ska ge de turkiska delegaterna en liten nål med en spark på.
I vanlig ordning kom jag i säng alltför sent.

Idag var det så dags att lämna Kirunas gråa väder för att komma till Stockholms dito...
Vi är nu installerade på Arlandia och ses till frukosten 04.30 i morgonbitti. Rätt tidigt men en hotellfrukost är ju aldrig fel...
Bilden visar fruktfatet på Kvinnofrukosten. Vackert, eller hur?

Nedräkningen har börjat

Tiden rusar fram och datumet för resan till Ankara närmar sej alltför fort. Jag hinner ju knappt gruva mej... Har börjat plocka fram lite saker som ska packas i väskan och känner små ilningar av den välbekanta reslusten.

Bilden visar något som jag kanske behöver till onsdagskvällen då "Dinner at Castle står på schemat .

I måndags hade vi Kommunstyrelse och jag gjorde något som jag inte brukar, nämligen avvek tidigare från mötet. Eftersom jag bestämt mej för att vara med på körens julkonsert, var det viktigt att vara med på övningen, vars första timme riktade sej till altstämman.

I går hade vi måldag i FoK och det blev en lång, intressant dag. Hann också med att gå till en ny frissa som lyckades klippa mej så håret verkar betydligt tjockare, trots att det är mindre av den varan än nå´nsin.

På hemvägen var jag så trött och frusen att jag slank in på ett drop in- solarium, där jag solade (& sov). Efteråt kände jag mej vid betydligt piggare och idag på sjukhuset sa en kvinna till mej att jag såg ut som en "friskvårdskonsulent". Så frisören och solen gjorde tydligen nytta...

Kvällens mindfulnesskurs var som vanligt trevlig och avslappnande, även om jag innan, kände mej som en elev som inte gjort hemuppgifterna. Det sköna med den här kursen är att istället för bannor, få en dos oxytocin i skenet från tända ljus och smuttande på underbart gott te. Ser fram emot att lära mej mer och mer eftersom jag inser att detta kommer att vara till stor hjälp i framtiden.

Det har forskats på hjärnorna hos människor som mediterat och man har kommit fram till häpnadsväckande resultat. Den del av hjärnan som inrymmer ilska, aggression mm krymper medan den delen som känner välbehag, lycka osv växer, efter en tids meditation. När de med sömnsvårigheter och depressioner behandlades med mindfulness och kognitiv beteendeterapi, blev hälften botade. Hjärnan hos dem som mediterar åldras inte heller lika snabbt. Bara det är ju en anledning till att fortsätta...

I morgon är dagen när jag ska hinna ALLT innan resan. På kvällen har Markus, Rory och jag planerat att gå ut och njuta av en god middag, så det gäller att jobba undan så mycket som möjligt under dagen.

Lördagsfrukosten ska jag äta tillsammans med Ulla på Församlingshemmet där det är sk kvinnofrukost med en föreläsare. Efteråt är det dags att bege sej till centrum för att träffa en f.d. klasskamrat från Folkhögskolan. Hon bor i Gällivare men åker hit för att hälsa på, något som jag uppskattar extra mycket med tanke på att det inte är helt lätt för henne att ta sej hit, eftersom hon är handikappad och beroende av en personlig assistent.

Underbart är kort

Hemma igen efter några dagar i Umeå. Tiden gick alldeles för fort och jag hann inte med hälften av det jag önskat. Som tur var slapp jag en övernattning i Sunderbyn och vi kunde istället åka vidare redan på onsdag em. Först hälsade vi på hos Aili och Göte. Aili och jag har arbetat tillsammans på sjukhuslaboratoriet och hon bor sedan några år i Luleå. Det är alltid lika roligt att få träffa henne eftersom hon betytt och betyder så mycket för mej, särskilt under de tuffa skilsmässoåren, då hon var en klippa.

Första natten i Umeå sov vi hos Magdalena och Tony och de följande nätterna hos Simon och Sofie. Vi hann gå lite på stan, fika, äta osv men det blev inte några stavgångsturer, besök på badhuset, bio eller tid att träffa mina kompisar.

Däremot hann jag läsa mina handlingar och njuta av miljöombytet. Köpte också en ny mobiltelefon, något som jag behövt länge. Den lekte jag med i bilen på hemvägen men var trots det lika åkrädd som vanligt och har bromsat så mycket att jag antagligen har träningsvärk i morgon...Ett trevligt avbrott var det att hälsa på hos Inger och Per-Erik som flyttat till ett hus utanför Luleå. En riktig blixtvisit men roligt i alla fall.

Väl hemma var det så dags att få träffa ena hyresgästens pappa med sambo. Synd bara att det blev en så kort stund men det blir väl fler tillfällen. Nu var jag så trött och fick migrän och inte blev det lättare av att vara tvungen att berätta hur hösten varit. Dock är det nödvändigt att informera båda föräldrarna om det som händer, även om jag hyser gott hopp om att det blir bättre framöver.

Bilden visar en toalett på Sunderby sjukhus. Jag var lite orolig för att få en dusch när jag kom nära knappen med ryggen...