Var bor du lilla råtta?

Jag är rädd att den bor under min slask. Nyss hörde jag hur det rörde sig och pep högt därifrån! Jag fick panik och ringde hyresvärden, som inte svarade. Min dotter tycker att jag ska beväpna mig med nåt, tex en sopskyffel. Mm, sopskyffeln är under diskbänken tillsammans med giftsprayen...Alternativt tycker dottern att jag ska spela död. Jag vet inte om jag behöver spela död ifall råttan kommer fram. Den här kvällen hade jag tänkt lägga mig tidigt eftersom jag har fått nån låsning i nacken och har så ont, att jag inte kan röra mig som vanligt. Passar ju inte speciellt bra med råttjakt just nu. En katt försökte komma in från balkongen och kanske borde jag släppt in den. Just nu vill jag bara härifrån. Råttan håller sig stilla men om den rör på sig kommer jag att börja gråta.
Lyssna på det här. Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag tycker känns mest skrämmande, den sjungande kvinnan eller råttan i mitt kök...

Vårkänslor

Någon frågade varför det endast var Norrlandsbilder i mitt inägg om väder och det berodde kanske på att tidningarna svämmar över den här tiden på våren med bilder på allsköns blommor och vårtecken och att jag fascinerades av de där vintriga bilderna. Nu har jag fått några färska bilder från Göteborg och vips kom jag ihåg min Parisresa för några år sedan, när körsbärsträden blommade och jag knipsade av några kvistar och tog hem till Kiruna. Så vad tror ni jag drömde om att få plantera i min koloniträdgård? Just det- ett rosablommande körsbärsträd. Blev avrådd av en trädgårdsexpert, eftersom såna träd kan bli väldigt stora. Få se, hur jag gör. Det lutar nog åt ett japanskt kösbärsträd. Ett äppelträd har jag ju planterat även om det dröjer några år innan det är lika stort som det på bilden.
När jag ser alla fina vårbilder eller läser Anna Vattenkannas blogg så undrar jag varför jag söker bostad i Umeå??? Får nog fundera lite till...

Jag känner det på mig...

Ibland när jag stiger in i lägenheten eller badrummet känner jag att jag inte är ensam, att de finns någon annan där och de gångerna slår det aldrig fel; jag upptäcker en kackerlacka. Märkligt. Förra vintern bodde jag där det fanns betydligt mer kryp än här och även då fick jag samma känsla. Ger kackerlackor ifrån sig något högfrekvent ultraljud som vi människor inte kan höra?  En musskrämmare som ska hålla möss och insekter på avstånd finns i rummet och nästa vinter ska jag placera en i badrummet med. Vem vet, kanske är det tack vare den som jag har så få kryp?

Om två veckor denna tid, befinner jag mig på flygplatsen men det känns overkligt just nu. Jag har ju varit här så länge och förra sommaren och hösten känns bara som en parentes. Det är ju här jag har min vardag, då jag pluggar och sjunger i kören. Här finns kyrkan där jag känner mig hemma och här finns en trygg sjukvård. Kiruna tillhör dåtiden och det nedstämdhet jag kände över det ett tag är borta. Nu är jag bara lycklig över att få avsluta det kapitlet i mitt liv.

Inte var det roligt att mötas av den här synen, förra våren.

Väder

Vädret fascinerar oss människor, i varje fall svenskarna, som aldrig verkar få nog av att prata och läsa om väder.. Fullt förståeligt i ett land med så olika årstider och dessutom med stora variationer inom landet.

Den här bilden togs i morse i Umeå, där vårfloden ställde till det för cyklister och fotgängare.

Även denna togs idag men i Kiruna. Behöver jag berätta varför jag inte längtar tillbaka dit?

Stekenjokk i slutet av april. 3,5 meters snödjup på sina ställen.

 Den här filmen som togs i slutet av april 2011, vid snöröjning i Stekenjokk.

Viktigt värre

Varje dag lär man sig nåt nytt, brukar det heta och idag upptäckte jag att min nyinköpta kinesiska bagagevåg var inställd på jin istället för kg. Det innebär att tunnan som jag inte kunde packa full för att maxvikten är 30 kg, endast vägde knappt femton...Visst tyckte jag att det kändes rätt lätt att bära både tunnan och lådan men jag trodde att det var mina intensiva yogaövningar som gett reultat.

Här har det regnat ett stund och det blir så lugnt och skönt då. Endast ett par envisades och låg kvar under det här parasollet i regnet (!). Tordes inte fotografera dem, för de såg mig där jag stod på balkongen.
Nu skiner solen igen men jag ska ägna mig åt att arbeta på uppsatsen. Dagens långpromenad är avklarad och har jag tur blir det ytterligare en senare.

Förberedelser

Oj, så fort tiden går nu på slutet av vistelsen. Jag har idag sänt iväg en stor plåttunna fylld med kläder, skor och lite annat. Den ska förhoppningsvis landa i Umeå om några veckor, En kartong är på väg till Kiruna. Skönt att veta att väskorna inte kommer att vara för tunga när jag åker.
Tänk här finns fortfarande postkontor med postkassörskor och långa köer med postkunder. Kassörskorna hjälper till med allt från emballage till ifyllande av blanketter och även om den ena damen var rätt barsk i början och ville att jag skulle återkomma nästa dag (!) så tinade hon upp och var efter närmare en halvtimme en riktig solstråle. Kan delvis bero på mina tappra försök att kommunicera på spanska...

Dagens besök på Centro Salud hade jag hoppats skulle vara säsongens sista men tyvärr måste jag dit igen. Även där sitter barska damerna och stämplar och häftar blanketter så det står härliga till och även de brukar skratta och le när man går därifrån. (Av pur lättnad?)

Jag längtar jättemycket efter att behärska språket och att få tid till att både plugga spanska samt att vara ute och praktisera det. Så mycket enklare tillvaron måste bli men framförallt skulle det kännas bättre, mindre oartigt. Jag bor ju ändå här, tar del av allt som erbjuds i form av vård osv och det känns inte helt ok att ständigt fråga om folk kan engelska. Dessutom skulle jag t.ex. veta vad de konserver jag köper innehåller. Så det inte blir som idag när jag trodde jag öppnade en burk vita bönor och något oidentifierbart visade sig...

Dagens surprise!

Ja, se pengar...

Efter det senaste samtalet med mäklaren känner jag mig nöjd. Lättad och nöjd, trots att det inte blev någon liten lya för min del. Då budgivningen tagit fart och risken var att jag skulle bli boende där året om, blev beslutet rätt enkelt att ta.
Nu ser jag fram emot sommaren i Villanäs och ställer in mig på ännu en vinter här. Ett sätt att lösa problemet med att inte få för lång sammanhängande vistelse här och dessutom slippa frysa på senhösten och våren, är att åka till Sverige en gång under vintern. Det ordnar sig nog.

Detta med pengar kan nog ställa till det, även om jag gärna skulle velat ha lite mer att röra mig med.
Tänker på mamman och dottern som tvistat om sin trisslottsvinst en längre tid och det slutade med att deras kontakt bröts. Eller på alla olika arvsskiften som man hör talas om där vissa människors sämsta sidor lockas fram pga pengar. Vi behöver mat, kläder, bostad, mediciner och lite till men ibland slår mig tanken att många människor skulle få ett lugnare liv om de hade mindre pengar och ägodelar. Tänk bara hur det stressas för att åka ut till stugorna, hinna ut med husbilar och husvagnar, klagas på hur dyr bensinen är till skotrarna och suckas över hur trångt det är i förråd och garage. Dyra semsterresor blir ibland besvikelser, vilket är förståeligt när man satsar sparade eller i värsta fall lånade pengar på en kort tid och hoppas att allt ska bli perfekt. Jag hoppas i varje fall att alla tänker igenom hur de vill leva och frågar sig om de kan ändra på något, ifall det inte känns bra. Nu får jag väl alla pensionsrådgivare på mig men jag måste ändå ifrågasätta om det är så viktigt att hinna tjäna så mycket som möjligt för att få en "anständig" pension? Skulle vi tycka att det var värt det om vi fick veta att vi inte kommer att leva den dagen vi når pensionsåldern?

Man kan göra ett tankeexperiment: Om vi fick veta att vi endast har ett år kvar att leva, hur skulle vi då bete oss? Vad är viktigt egentligen? Då brukar många försöka planera in en långresa o.dyl. Hur blir svaret om vi tänker oss att vi endast har en månad kvar? För de flesta är nog svaret rätt annorlunda mot hur vi lever till vardags, när vi ibland tror att vi har oceaner av tid. Våga tänk tanken!

Nu gäller det...

Fjäriln vingad syns på Haga...

På Haga kan man också se den lägenheten som jag drömmer om att få köpa. Tyvärr ser det inte bättre ut än att fler har samma dröm. Det blev alltså budgivning och jag hoppas så klart att de övriga ska tycka att det då blir väl dyrt för så få kvadratmeter. Sen är frågan hur länge jag kan hänga med? Nån kanske vill stötta mig ekonomiskt och då få några alldeles egna dm hos mig?
Usch, jag som nästan slutat tänka på detta, eller rättare sagt, börjat tänka på något annat också. I morgon ska mäklaren höra av sig och jag anar att det blir svårt att sova i natt.
Fjärilarna är i min mage...

Gubballergi

Ibland tror jag att alla åren i politiken orsakat en form av "gubballergi" hos mig. För även om det heter "varannan damernas" på tex fullmäktigelistan, så är majoriteten i olika styrelser män. Dessutom har jag varit med i opolitiska föreningar där det förhöll sig på samma sätt. Av någon anledningar tycker sällan kvinnorna att de passar att vara med i en styrelse medan männen tycker att det är självklart att vara med, dessutom känner de aldrig av några begränsningar gällande ålder och anser sig aldrig passera "bäst-före-datum". Vad är det som gör att så många gubbar vill höras och synas? Som gör att de ständigt måste gå upp i talarstolen och upprepa det männen innan redan sagt?

Då jag tillbringar en stor del av tiden på min balkong ut mot poolområdet, går det inte att undgå att lägga märka till samma tuppliknande" beteende hos en hel del av männen här, de yngre. De måste hojta, skrika och skratta så högt de bara orkar och dessutom se sig omkring, så de försäkrar sig om att alla andra uppfattat det... Det är rätt tröttsamt. Inte blir det roligare av att samtliga som ska besöka toaletten passerar alldeles utanför min balkong. Behöver jag tillägga att majoriteten är äldre män....

Livets stora ögonblick

Idag är det 25 år sedan mitt fjärde barn föddes. Hon blev liksom grädden på moset, sockret på tårtan eller pricken över i:et och sina bröders älskling. Var tog alla åren vägen? Det känns ibland som en dröm; de där intensiva åren när jag fick mina barn, när de fyllde huset med skratt och liv, när det alltid fanns små mjuka barnakroppar att krama och små hungriga magar att mätta. Vilken obeskrivlig lycka att få vara med om det! Att få vara med när de blev äldre och jag plötsligt var mamma till fyra tonåringar samtidigt. När tillvaron fylldes av träningar, övningar, kompisar och ett ständigt matlagande. Få uppleva stunder av närhet och förtroenden mitt i allt. Märka att de blivit självständiga personer som lyssnat på det jag tjatat om, trots att jag ibland tvivlat på att de hört något.
Nu har de sedan många år lämnat boet och jag har istället fyra vuxna människor som jag älskar mer än allt på jorden, som ständigt finns i mina tankar på dagen och ofta i drömmarna på natten.
Tack för att ni finns!

Hemkänsla

Funderar på det här med hemkänsla och om man kan ha det när man bor på flera olika ställen? Kanske inte lika mycket eller på samma sätt. Läser ofta fb-vänners kommentarer när de varit borta och kommit hem, när de flesta skriver: "Borta bra men hemma bäst" Jag vet inte när jag känt så, om jag känt så någon gång. Ja, möjligen när det var barnen och jag som bodde i vårt hus men då var det barnen jag var glad över att återse, inte en specifik plats. Den bostadsort som varit min under så många år, har jag inte upplevt som min på riktigt, inte om jag jämförde med vännerna som bott däruppe i många generationer. Jag längtade alltid därifrån. Till kusten, till varmare trakter, till de människorna som jag förstod och kände mig hemma tillsammans med. Det ständiga ressuget och den uppriktiga sorgen varje gång jag var tvungen att återvända, är nu borta och det är en lättnad som knappt går att beskriva. I dag träffade jag en vän och vi kom att tala om just detta, att många svenskar har ett hem som de värdesätter så högt, att de knappt kan lämna det. En del som talar om att göra som vi och åka iväg, vet inte vad de ska göra med alla prylar som de samlat på sig och törs inte ens hyra ut sina bostäder. En dag ska vi alla lämna det här livet och då kan vi inte ta något med oss. Det tycker jag är nyttigt att tänka på ibland.


Även de som lämnar jordelivet i en guldkista, måste ta farväl av sina prylar.

När jag läser om allt snöande i Sverige och Umeå är jag tacksam över att vara här och jag hoppas det hinner bli lite mer somrigt innan jag åker härifrån. Nu har värmen kommit och idag var det mer än 30 grader. Jätteskönt! Hoppas det håller i sig. Det är rena energiboostern att promenera längs strandpromenaden nu.

Kämpande krokus i Västerbotten.

Wei Heng

Det är hög tid att skicka iväg det som jag behöver ta med till Sverige och som inte ryms i resväskorna. Eftersom jag råkat bli ägare till en fin stor röd plåttunna (exakt samma röda färg som min stugdörr) kommer jag att packa prylarna i den. Då får jag ned även bungy pump-stavarna, som annars räknas som ett extra bagage. Tanken med tunnan var att den skulle rymma mina saker som jag lämnar här under sommaren men min hyresvärd sa att han kommer inte att orka bära den...
När jag i kväll testade min nya bagaevåg som jag inhandlat i en "Kinesbutik" här, upptäckte jag till min glädje att den även hade en tempmätare. Det kan ju vara kul. "Kinesbutiker"uppskattar jag verkligen. Där finns ALLT och lite till och betydligt billigare än i andra butiker. Tänk Ö&B men halva priset.

Idag blev det en två timmars promenad i solskenet och det märks på huden. Härligt väder nu när caliman är över och himlen återigen är blå. Blåsigt var det förstås men det är mer regel än undantag.
Läste i DN att brännmaneterna fortfarande finns runt ön och på Canteras i Las Palmas hade de rensat bort tolv ton(!) maneter under två veckor. Den här vinterna har jag inte vistats på stränderna eller badat i havet men tanken har varit att hinna med det innan avresan. Nu kanske det inte är värt att riskera att trampa på en. En bussresa till Arguineguin eller Amadores har jag då tänkt göra. Usch, så tråkigt det känns att behöva tänka på refrängen och packa och städa undan. Den här vintern har gått rekordsnabbt men det beror nog till stor del på att jag inte hunnit göra så mycket, förutom att plugga och besöka doktorn.

Min kompis orkade bära tunnan ända från San Agustin

Dagdrömmeri

Nu har jag hunnit tänka så mycket på lägenheten att i tankarna är den redan min och jag möblerar för fullt. Titt som tätt blir det dock tankestopp. 16 kvm är en rätt begränsad yta att möblera, även i fantasin. Badrummets duschplats ser ju lite märklig ut och är tydligen rätt nyligen iordningställd. På min fråga om det är möjligt att få plats med ett sittbadkar, svarade mäklaren bestämt: Nej! Det är tydligen så litet utrymme att det är lite knepigt att duscha. Jag har ändå inte kunnat låta bli att titta på sittbadkar på nätet. Nåt borde man väl kunna få in? I mitt inre spelas bilder upp av hur jag klämmer ner mig i en balja med fötterna upp och jag kommer att tänka på något jag läste om för några år sedan. En kvinna fastnade med stortån i badkarets kran och det slutade med att hon behövde hjälp för att komma loss :)

Nu väntar jag med spänning på besked från bank och mäklare. Kan nästan inte tänka på något annat. Måtte alla andra som söker lägenhet tycka att denna är för liten, ha fel läge, vara för dyr, ful, vad som helst, bara jag blir ensam om att vilja köpa den. Och måtte den inte vara allt detta på riktigt...

Framtidsdrömmar

En av mina bloggvänner har något som kallas Real Life där vi läsare får olika saker att skriva om. Det brukar vara roligt att läsa sammanfattningarna och jag är imponerad av all tid som Yoanna lägger ner.
Denna veckas uppdrag är att berätta om våra framtidsdrömmar; om vi har eller hade några, om vi fått ge upp dem eller om de ändrat sig med tiden mm. Egentligen borde jag ägna varje stund till mitt pluggande eftersom internetuppkopplingen krånglat flera dagar och arbetet hopat sig...men veckans ämne är så intressant...

Nu är jag 53 och många av mina tidigare drömmar har ändrats. En av dem var att flytta tillbaka till Umeå och utbilda mig till arbetsterapeut. Jag hade arbetat extra på ett äldreboende en bit utanför Umeå under barnens ledigheter, för tanken var att ägna det första året efter flytten till att få barnen att känna sig hemma och själv arbeta innan pluggandet skulle ta vid.
När jag var 35 år, några dygn innan semestern var slut, hände något som ändrade alla mina framtidsdrömmar. Jag fick en stroke. Som tur var befann vi oss i Umeå och jag hann inte påbörja bilresan upp till Kiruna, något som förmodligen inte slutat väl.

Det är nu många år sedan och livet har inneburit så mycket annat än det jag planerade en gång. Mycket arbete med att träna tillbaka olika förmågor, mycket glädje över att ha lyckats med det. Ofta känner jag mig som en riktig lyckost. Tänk att jag överlevde och fick ett så bra liv. Att jag fick leva tills mina barn blev vuxna. Precis som för alla människor har livet inneburit både sorger och glädjeämnen och nu, efter alla de här åren, ser det ut som att det äntligen är dags för flytten till Umeå.
Har samtalat med en mäklare och jag håller både tummar och tår för att en lägenhet på 16 kvm ska bli min. Vissa tycker att det är alldeles för litet men då jag aldrig blev så frisk att jag kunde arbeta och få en vanlig lön, är detta vad jag har råd med. Livet är så mycket annat än stora fina bostäder och prylar.
Om inte lägenheten blir min flyttar jag ändå. Sommartid ska jag bo i min kolonistuga och när vintern kommer bor jag här på Gran Canaria. Så är planerna just nu...De kan komma att ändras.

Jag har under rätt många år studerat på universitetet och det är inte alltid så enkelt. Många tårar och mycket arbete ligger bakom poängen som jag knåpar ihop. Omgivningen tycker att jag ska ta det lugnt, förmodligen i ren välmening men jag har innerst inne en dröm. En dröm om att få använda min utbildning, om så bara några år, bara på deltid. Drömmar är viktiga och jag mår gott av min dröm. Om framtiden blir annorlunda, så hoppas jag kunna känna tillfredsställelse ändå. Jag tror att det kan vara nyttigt att behöva ge upp sina drömmar ibland, att själva livet kommer emellan, eftersom min övertygelse är att oavsett vad som händer oss, handlar det om hur vi tacklar det. Vi kan inte räkna med eller ta för givet att vi själva bestämmer hur livet ska bli, även om vi tror det. Däremot kan vi alltid bestämma hur vi ska förhålla oss till det som händer.

Annica Borg, debattör, författare och präst, menar att vi behöver inte planera allt eller tro att vi är tvungna att göra det. Livet pågår ständigt ändå och vi kan låta det pågå. Det är så lite som vi faktiskt påverkar, utan det mesta bara sker. Tillfälligheter, slumpen osv. Jag gillar hennes inställning och tror hon har rätt. Jag tror också att det är viktigt att varje dag hitta saker att vara tacksam över. Vi väljer alltid vårt synsätt och jag är nog en sån person som tycker att glaset är halvfullt istället för halvtomt :)

Sommarvärme

Här verkar det som om värmen äntligen kommit men den kan å andra sidan funnits ett bra tag, utan att jag märkt det. Det verkar som om min balkong ligger så skyddat till att den där riktiga hettan inte når hit. De gånger jag lämnat lägenheten på dagtid har jag alltid slagits av hur varmt det känts och alla de solande människorna i poolområdet kanske inte alls huttrar och fryser lika mycket som jag gör på balkongen. När det nu är mindre än en månad kvar av tiden här, ska jag försöka hinna vara ute mer på dagarna och min hud som inte utsatts för sol under så lång tid blev nog lite chockad i går. En timme längs havet räckte för att jag skulle få en solbränna.

Dagens promenad gick till San Fernando och Lidl eftersom den kraftiga blåsten gjorde så att luften i kvarteren närmast strandpromenaden var alldeles fylld av sand. En stor kasse med mat kostade 14 € och det är betydligt billigare än på Mercadona som ju ändå är billigt. Sortimentet är ju inte lika stort men för min del spelar det ingen större roll. Hittade Keso och det har jag hittills bara sett på ett annat ställe.

 
Morgondagens promenad får gå till Centro de Salud för ett nytt recept. Aldrig mer ska jag ägna tid och möda åt att innan avresan köpa ut hela vinterns medicin i Sverige och fylla handbagaget med. Dels för att det är så mycket dyrare där men också för att det var en krånglig procedur för att lyckas få apotekspersonalen att tro på min kommande långa vistelse här. Vet inte riktigt vad de trodde att jag skulle ha medicinerna till annars men tydligen verkade det skumt att inte kunna visa upp en returbiljett. I Sverige påstås det att läkemedlen här inte innehåller samma substanser men de tror jag inte på. Vad är det som gör att så många svenskar tror att allt är bättre där? Läste "Underbara Clara" och där var de flesta överens om att endast svenska jordgubbar är goda. Jaha, så alla jordgubbar i hela övriga världen är dåliga... Kanske beror det på att de som uttalar sig endast smakat några importerade som antagligen plockats omogna. De har iaf definitivt inte köpt och njutit av varma söta jordgubbar på marknader runtom i världen.

Hög underhållsfaktor?

Läser som vanligt bostadsannonserna på blocket och hoppas att hitta den centralt belägna, nyrenoverade, kaklade, klinkrade vindslägenheten med max en tusenlapp eller två i hyra. Inte i kväll heller... I stället såg jag en annons med en textrad  som gjorde mig lite fundersam: Finns en kolonilott på baksidan med stövel- och halmhattsbärande tanter på sommaren för underhållning. För underhållning??? Jag trodde kolonilotterna var till för dem som ville odla nåt och att de som inte vill odla helt enkelt inte bryr sig. Det här var något nytt. Det betyder alltså att det finns folk i lägenheterna som anser att kolonilotter har ett visst underhållningsvärde. Mycket intressant. Jag tänker vidare; hur stort underhållningsvärde kan det då vara i att äga en kolonistuga och varje dag kunna titta ut på grävande, planterande damer? Kan jag rentav tjäna en hacka på det? Så har jag aldrig sett det. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag förra sommaren blev ägare till en kolonistuga utan att riktigt ha förstått vad det innebar. Jag tänkte bara på en liten gullig stuga, en plats att bo i under somrarna i Sverige och förstod inte alls varför grannarna inte verkade ha så många andra intressen än jord, gödsel, bark, stenar och rabatter. Det tog några månader innan poletten ramlade ner...Några månader när ogräset hann växa sig högt och ståtligt. För mig kändes det enbart sressande att se alla flitiga, arbetande människor. Nu ska jag försöka ändra inställning och se det som underhållande i stället. Kanske har jag en gammal stråhatt i garderoben som jag kan börja använda?

Ilska

Jag har problem med att bli arg och att visa ilska. För det mesta blir jag ledsen i situationer där andra blir arga. Förmodligen vore det mer hälsosamt för mig att reagera med ilska och dessutom borde det leda till att jag lättare kan säga ifrån till folk, säga nej, något som jag sällan klarar. Nu har det iaf hänt. Jag blev så arg att jag skakade och knappt kunde skriva på tangentbordet. Visste inte ens att det kändes så här att bli riktigt arg.

Orsaken till min ilska? En hyresgäst som hittat en lägenhet och sagt upp rummet ville inte betala sin uppsägningshyra när hon fått veta att huset ska säljas denna sommar. Hyreslagen reglerar sånt och kontrakten är korrekt skrivna, något som jag påpekade. Hyresgästen som inte vill riskera att hamna hos Kronofogden lovade att följa sina åtaganden men är ändå besviken på min inställning...

Kära nån, om det handlade om inställning skulle jag vilja låta folk bo gratis ibland. Nu handlar det inte om inställning, utan om att få ekonomin att gå ihop. Följden av hyresgästens flytt blir uteblivna hyresintäckter och en försäljning ett år tidigare än planerat.

Ilskan blev inte långvarig. Nu är den helt bortblåst och jag får väl hoppas att den inte ersätts av den vanliga ledsenheten istället.

Läste en spansk studie på män som blivit arga och där man kunde konstatera att deras glädje samtidigt stimulerades av de arga känslorna. Ilskan minskade stress och ökade de positiva känslorna. Det låter som något för mig, nu när jag är så stressad.

Aj,aj

Gamnacken bränner och värker efter veckans arbete vid datorn och hemtentans analyser i SPSS. Verkligen bland det rörigaste jag varit med om. Hoppades att det berodde på min ovana vid programmet och att det skulle gå lättare efter en tid men min lärare berättade att det kallas för världens sämsta datorprogram och att det håller massor av personer sysselsatta vid it-adelningen på LNU. Nu gav jag upp och skickade in allt. Risken är att jag måste fortsätta med det vid en komplettering men den risken tar jag. Läraren är f.ö. alldeles fantastisk som ger ständig feedback, nästan alla tider på dygnet, vardag som helg. Det uppskattas eftersom man som student inte avgränsar studietiden till kontorsarbetstid. Nu är det hög tid att lägga krutet på uppsatsen.

En ledig dag har jag planerat att unna mig och då ta bussen till Amadores eller Puerto Rico, vandra, sola och bada. Kanske besöka Thalassoterapin som ska finnas på Gloria i Amadores och unna mig massage. Nu är det bara fyra veckor kvar av vinterns vistelse och det känns som om jag nästan bara suttit inne i den här lägenheten. Ibland är jag glad över det. Tex idag på eftermiddagen när en form av tromb svepte förbi i området och allt möjligt blåste iväg; parasoller och prylar och folk skyndade sig inomhus. Då var jag så glad över att datorn inte låg ute på bordet.

Drömmer om...

Stugdrömmar och mardrömmar

I natt drömde jag märkliga otäcka drömmar, som väckte mig gång på gång och som jag inte riktigt lyckats skaka av mig på hela dagen. Kanske för att jag blev sittande inomhus idag. På kvällarna brukar jag lyssna på ljudböcker tills jag somnar och tyvärr är de flesta ljudböcker olika kriminalromaner eller thrillers. Nu tänkte jag titta på en film i datorn men det är så jobbigt att hålla den i famnen så istället började jag tänka på stugan och titta på bilder därifrån. Tänkte på var jag ska placera de vita stenarna, gatstenarna, skifferplattorna. På hur fint det kommer att bli när den blir vitmålad inomhus, på hur gott jag sover där. Plötsligt kände jag hur den där klumpen av stress och oro löstes upp och jag blev så glad och förväntansfull inför sommaren.

Minns lyckokänslan när jag fick de första bilderna.

Det här tycker jag är fint och har påbörjat nåt liknande.

Inkontinens

Jag börjar ana att jag är tår-inkontinent. För rätt många år sedan minns jag att de lite äldre kvinnorna i min kör var betydligt mer lättrörda än vad jag var och att när vi sjöng vid vigslar eller barndop hade de näsdukarna beredda. De senaste åren har jag märkt samma fenomen hos mig själv. Jag gråter både när jag är ledsen och glad, när jag ser något vackert eller läser om något hemskt. Visas en förlossning på TV gråter jag floder. Sofias änglar likaså. Den här vintern har jag gråtit av ensamhet, sjukdom, oro och stress. Idag när jag chattade med dottern och insåg att jag inte längre kommer att ha en bostad där de kan komma och hälsa på under storhelger eller semestrar var det dags igen...
Trots allt kan det faktiskt vara nyttigt att gråta:

• Tårar smörjer ögonen och återställer fuktbalansen. Tårar är alltså nödvändiga för vår syn.
• Tårarna tar även bort gifter ur kroppen. I en intressant undersökning konstaterade man att tårar som utlösts av sorg eller andra betungande bekymmer innehåller mer gifter än tårar som uppstår vid irritation (som till exempel när man skalar en lök eller får sand i ögonen).
• Tårar minskar stress då de rensar kroppen på ämnen som associeras med en hög anspänning. Det verkar också som att nivåerna av stressämnen ökar i kroppen om man håller tillbaka tårarna. Det är med andra ord en bra idé att tillåta sig själv att gråta, och inte se denna förmåga som ett tecken på svaghet utan snarare en styrka.
• Våra tårar behövs för att döda bakterier och virus som vi utsätts för varje dag.
• Den kanske mest underskattade men ändå viktigaste anledningen för att gråta är att tårarna frigör instängda känslor och innebär en katharsis, ”känslomässig rening”.

Man kan förmoda att jag efter den här vintern är i stort sett giftfri, med god syn och låga stressnivåer :)

Oops! Jag råkade slinta på tangenten...

Efter att i går kväll äntligen lyckats klara kompletteringen av en inlämningsuppgift, satt jag och slösurfade lite och sen skrev jag ett utkast för uppsägning av hyresgäster, bara för att se hur de skulle kunna utformas. Efter allt funderande, samt kommunikation med de inneboende lutade det åt att jag skulle behålla huset ett år till och ägna denna sommar till återhämtning. Så råkade jag trycka på skicka istället för spara!!! Himmel! Vad gör man då? Kan ju inte gärna maila och säga: Glöm det... Alltså är min tid som hyrestant snart slut och sommaren kommer förhoppningsvis att resultera i en husförsäljning. Jag blev så stressad när jag insåg vad jag gjort att flimret kom som ett brev på posten, eller ska man kanske säga som ett mail i inkorgen ;)

Som den listiga människa jag är satte jag genast igång med att skriva listor. Det fungerar lugnande på mig. Insåg snabbt att denna gång blir det lååånga listor.

Äntligen regn!

I morse vaknade jag av ett ljud som jag inte kunde identifiera. Satte mig tvärt upp och funderade på om det kunde vara möss i lägenheten...tills jag insåg att det var regnet som slog mot rutan. Äntligen ett rejält regn! Den här vinterna har varit ovanligt kylig, likaså våren men regnet har uteblivit. Förra vintern var betydligt varmare men med massor av regn. Då bodde jag i en lägnhet där det regnade in både i badrummet och garderoben och allt, från kläder till livsmedel var fuktigt. Ibland var det svårt att överhuvudtaget kunna promenera någonstans eftersom vattnet stod högt på gatorna och jag minns att det fungerade bäst barfota i foppatofflor.

Nu kan jag konstatera att trots det kraftiga regnet har det regnat in mindre på balkongen än vad det gjorde i förra lägenhetens badrum. Skönt!

Mindre skönt är att hela gårdagen, från morgon till natt, ägnades åt att arbeta med komplettering av hemtentan. Jag somnade grubblande på hur jag skulle lösa det hela och vaknade ett par gånger under natten med SPSS-inmatningar i tankarna.

I morse hade vi ett webbmöte och då lyckades vi iaf räta ut några frågetecken på den andra kompletteringsuppgiften. Nackdelen med att läsa på distans är väl just det att man till så stor del är ensam om allt och inte har andra att bolla tankar med.

Vid det här laget borde vi ha hunnit börja med uppsatsskrivandet men vi har inte ens hittat all litteratur eller fått till en godkänd uppsatsplan. Å andra sidan känns det inte alls speciellt svårt i jämförelse med statistiken. Inget känns svårt i jämförelse med den...

I kväll ska kören sjunga under kvällens påskdagsgudstjänst och det blir ett trevligt avbrott. Då hoppas jag också hitta en bunt enkäter samt en bok som min kursare i Sverige skickat med sina döttrar.

Lånetiden på Psykologbiblioteket i Uppsala var tre månader! Förhoppningsvis är vi klara innan dess.


Förra vintern

Det regnade även in i Centro Salud







Duglig- Oduglig?

I Danmark räknar med att det sista barnet med Downs syndrom föds omkring år 2030. Är detta bra eller dåligt? Hur ska vi förhålla oss till det? Visst är det sant att en hel del av barn med denna kromosomavvikelse även har andra sjukdomar som medför lidande men alla de andra då? Varför skulle inte de kunna få ett rikt och bra liv? Kostar det för mycket? Eller vill vi bara se människor i vårt samhälle som kan tillföra något mätbart? För så är det ju, glädje, kärlek och lycka går inte riktigt att mäta, iaf inte i pengar. Var går nästa steg? Vilka ska vi då bestämma oss för att utrota? Hur blir vår syn på dem som råkar ut för funktionsnedsättningar i samband med födseln eller pga sjukdomar? Vad kommer samhället att ha för syn på de barn som ändå föds med Downs syndrom?
Nog skulle vi ha råd med dessa barn, även om de har behov av extra resureser. Vi som lever i ett samhälle som har det så väl förspänt att vi har problem med att vi äter och shoppar för mycket...
Nu vet vi ju också att de flesta av de här barnen växer upp till vuxna människor som klarar av att sköta ett arbete. Det visste man inte för 50 år sedan, när så gott som alla barn med funktionshinder placerades på instutioner, totalt utan stimulans och chans till utveckling. Även ett fullt friskt barn, skulle stanna i utvecklingen av något sådant. Jag har arbetat på ett sådant stort vårdhem i slutet av 70-talet. Sett  vårdarna slå, sparka och håna de handikappade. Provocera dem för att sedan stoppa i dem lugnande medel. Binda fast dem, låsa in dem. Vårdarna ansågs normalbegåvade utan extra kromosomer...
Rekommenderar er att titta på den här dokumentären: Norm en man med Downs syndrom.

Sparsamt leverne

Tänker ofta på hur billigt jag lever här, trots att södra Gran Canarias turistområden numera är betydligt dyrare att leva i än för några år sedan. Frissabesöken kostar ungefär hälften mot i Sverige, trots att jag går hos en svensk med högre priser än de spanska.. Under ett halvår blir det rätt många besök hos frissan, speciellt nu när jag återigen är korthårig. Att åka taxi är betydligt billigare än i Sverige och kostar ungefär lika mycket som färdtjänstavgiften hemma, ofta mindre. Här behöver jag inte åka lika ofta eftersom det inte är kallt. Sjukvården är gratis, läkemedel likaså (när man är pensionär eller uppbär sjukersättning) Det innebär många sparade slantar, för även om vi har frikort i Sverige, är det rätt mycket pengar det handlar om innan det blir kostnadsfritt. Matpriserna är ungefär lika men att gå på restaurang är betydligt billigare. P.g.a. min situation, att jag tillbringar största delen av min tid hemma, eller ute på promenader, är klädkontot näst intill obefintligt och när jag behöver något kostar det inte mycket. Det är väldigt sällsynt att jag hittar någon tidning som jag vill läsa. Två gånger denna vinter har det hänt; Amelia och Tara. De enda jag brukar se i tidningsställen är skvallertidningar och kvällstidningar. Där sparar jag in en rejäl slant.(Om än ofrivilligt) Likadant är det med bio, teater och konserter. Sommaren i Villanäs är också lite billigare än övriga året i Sverige, eftersom både teater- och konsertsäsongen har ytterst lite att erbjuda sommartid. Än så länge är jag dock inte självförsörjande på frukt, bär och grönsaker men var så säker, det kommer :)

Special price for you...

Nu ska jag göra som det anstår en riktig bloggerska; visa mina inköp.

Morgonens besök på Centro Salud passade utmärkt att kombinera med San Fernandos onsdagsmarknad, eftersom den ligger rätt nära.

Det är inte ofta jag besöker den, eftersom jag sällan tycker att jag behöver handla något. Men...plötsligt händer det...som man brukar säga. På den här marknaden finns verkligen allt och lite till och naturligtvis är allt billigt, billigt, special price for you.

Jag hade tidigare i vinter sett några skjortor i läckra färger och tänkt att en sån skulle pigga upp. Det blev en blå och jag orkade inte börja pruta men försäljaren sänkte ändå priset för att jag var så glad!

Ett par sköna skor, liknande de jag en gång köpte på Menorca men nött ut, blev nästa inköp. Sen några trosor i superkvalite´för 1€ paret, ett härligt, färgglatt trähalsband, en liten skinnväska (med betoning på liten) och ett par fina,blommiga läsglasögon med mjuka böjliga skalmar.

Därefter taxi till Bellavista Shoppingcenter och Hiperdino stormarknad. Efter lite övertalning, lovade de att köra hem varorna åt mig, gratis. På vägen hem köpte jag en halv grillad kyckling, eftersom jag inte visste när matvarorna skulle levereras. De kom efter några timmar och bars ända in i lägenheten av en glad kille. Tänk så bra jag har det!

För några dagar sedan kändes det mesta rätt tungt och jag var så slut av helgens dramatik. Då undrade hur jag skulle orka i fortsättningen och det enda jag önskade var att slippa vara sjuk. Sen tänkte jag till och inser ju hur mycket jag har att vara tacksam över. En jätterar familydoctor, kunniga kardiologer, gott om ambulanser, fri sjukvård och fria mediciner och möjligheten att vistas här hela vintrarna. Lägg till fyra älskade barn och oräkneliga fina vänner och ni förstår hur glad jag är.

Vi kan inte bestämma över allt här i livet, inte över så mycket alls faktiskt, utan det mesta bara händer. Däremot kan vi bestämma hur vi tar det, nästan alltid.