Veckan har rymt både sorg och glädje. Förvånansvärt mycket glädje men livet går vidare, trots allt. Min vän kommer inte tillbaka för att jag lägger mig ner och bara gråter och jag känner nästan en ännu större vilja att leva fullt ut. I torsdags var jag till Visby och hennes minnesstund. Gotland och Visby, platser som tidigare kändes så glädjefyllda, har nu fått sorgliga minnen. Jag står fortfarande i bostadskö till Visby men tvivlar på att någon flytt dit blir av. Trots att det var en sorgens dag blev den ändå väldigt vacker och som jag tror att min vän hade önskat. Det kändes gott att prästen och min vän kände varann så att de ord som blev sagda var personliga. Liksom när hon sjöng "Visa vid vindens ängar" till min vän Catarina. Jag vet inte när jag gråtit så mycket någonsin. Det två diakonerna samt kvinnan från Fonus var så fina och empatiska och gjorde allt för att det skulle bli så fint som möjligt. Det är jag tacksam över.
Många tankar snurrade i huvudet under resan till Gotland. Exakt var fanns min vän nu? Kunde hon höra eller se mig? Hade hon fått frid eller, hemska tanke, ångrade hon sig?
I lördags kom vintern.
I dag var det dags för min kör att sjunga på en Musikalmässa tillsammans med en barnkör. Mycket roligt och lyckat med många besökare som vanligt. Väldigt spännande att cykla dit på isiga cykelbanor och jag höll tungan rätt i munnen så kraftigt att jag fick ont. Vi har fått ett tunt snötäcke och det är väldigt ljust och vackert, särskilt när himlen är blå och solen skiner.
På eftermiddagen gick jag all in och hängde upp flera ljuskedjor i väntan på att få ta fram adventsbelysningarna. Det är kanske dags för lite adventsmys igen. Nu är det min sjunde jul här i Umeå och efter den första (efter flera jular utomlands) har jag knappt pyntat alls.
Sedan besökte jag Umeå stads kyrka och avslutningen på Jazzfestivalen, en konsert med Linnea Stenberg. Fantastisk röst!
Min nya frisyr fortsätter att väcka uppmärksamhet, något jag inte hade trott. Den i särklass vanligaste kommentaren är att de tycker att jag är modig. För mig är en modig person någon som springer in i en brinnande byggnad och räddar människor eller som försöker avbryta en rasistisk demonstration. Inte att ha blivit klippt. När jag väntade på taxin i torsdags sa en chaufför: Va? Har du färdtjänst? Du som har en sån där mohikanfrisyr? Det var ju en intressant syn på handikappade ...
Hemma igen efter en vecka på "min" ö. Då jag inte var helt kurant blev det varken ökenvandringar eller långpromenader utan istället spabehandlingar, frisörbesök och vila på uteplatsen. Inte fel det heller. Vintersäsongen har knappt börjat men jag hann ändå träffa några av mina vänner på ön vid ett besök i Templo Ecumenico. Sviten på hotellet var handikappanpassad och dessutom större än min lägenhet här hemma. Det var barnfritt och så skönt med fågelsång istället för barnskrik. Enda orosmomenten var kackerlackor och hoppande (!) spindlar. Försök att jaga en spindel som tar långa skutt får ni se ...
De här vackra fåglarna höll till vid min uteplats.
Tidsödande arbete
Här landar flyttfåglarna efter vistelsen i norden.
Det fanns sand för de som inte orkade ta sig till stranden.
Heta stenar är ljuvligt på en värkande kropp.
Citronträd utanför dörren.
Skönt att komma hem, bli hämtad av dottern, ha en balkong att tömma väskan på och att få sova utan att ha ena ögat öppet (kackerlacks-spaning). Betydligt svalare här nu och vintern är nog snart i antågande. Jag ser fram emot att få pynta balkongen och lägenheten med adventsbelysningar. Äntligen ryms det en stoor adventsstjärna i fönstret.
Kvällen innan resan inhandlade jag en rejäl garderobsblomma som till min stora glädje rymdes i cykelkorgen. Sikten försvann däremot ...
Att bo granne med cykelverkstaden är verkligen bra. När jag kom hem kunde jag promenera dit och hämta min cykel som nu fått nya vinterdäck och det gamla batteriet ivägskickat. Måtte det bli en mild, kort vinter så jag kan fortsätta cykla.
Nu är det dags för veckans höjdpunkt- körövningen. Extra kul efter en veckas uppehåll.
Så mycket har hunnit hända sedan jag senast skrev att det hade räckt till en mindre roman men för att inte trötta ut er får det bli valda delar som jag delar med mig av.
Min flytt i början av augusti blev inte fullt så enkel som jag trott eftersom den gamla lägenheten visade sig ha svartmögel som också angripit bäddsoffans underdel. Det tog sin tid innan alla turer kring detta var över. Hemförsäkringen gäller inte i såna fall och eftersom jag inte var beredd att starta en tvist med hyresvärden fick jag stå för alla kostnader själv. Tänker att nu är det äntligen över, både livet i en stökig fastighet och boendet i en miljö, dålig för hälsan. Det visade sig att nya bostaden var ännu mindre än jag trott och att möblerna inte fick plats så en tid efter att jag packat upp mina flyttlådor var det dags att packa ner allt igen, sälja iväg möbler och prylar och skaffa nya, mindre skrymmande. Först i går fick jag upp gardiner och draperi men det tar nog sin tid innan allt är klart.
Äntligen har jag en skön fåtölj! En stor rosenkopp till kvällstéet.
Huset ligger i ett trivsamt område, nära stadsdelens centrum och det är så trevligt att ha kommit ovan markplan och kunna se ut och dessutom öppna en balkongdörr. I början fattade jag inte alltid vad de olika ljuden var. Trodde tex att min vattenkokare kört igång när det i själva verket var regnet som hördes. I källaren hördes inte så många ljud utifrån. Min nya hyresvärd verkar vara riktigt bra. Tar itu med saker och ting omgående, tex kom det in cigarettrök från en storrökande granne och gjorde så jag fick astma dygnet runt men det är nu fixat. Däremot måste jag fortsätta mitt bostadssökande för det är inte optimalt med trappor till entré och tvättstuga.
Nästan ofattbar lyx för en källartant.
Sommaren var besvärlig pga problem med lederna och värken tog så mycket energi. Som grand final fick jag ett diskbråck vid senaste bokhylletömningen men nu ser jag fram emot en lugnare höst. Har gått en period på vattenträning i Reumatologens bassäng och det var ljuvligt för lederna. Hoppas få en omgång till. Kören har kört igång och då får även själen sitt.
Tyvärr har en av mina närmaste vänner valt att lämna den här tillvaron och sorgen är tung. Jag har svårt att ta in det och väntar hela tiden på att hon ska höra av sig, att allt ska bli som vanligt. Kanske blir det lättare att förstå efter begravningen men livet kommer aldrig någonsin att bli som innan.
Snart kommer arbetsterapeuterna på ännu ett besök. De har lagt ner mycket arbete på att få till min elrygg på sängen utan att lyckas så nu hoppas jag det går bättre på den nya sängen. I går fick jag hjälp av min favoritsjukgymnast som ännu en gång fixade så jag kan gå på vänstra foten. Vilken lycka efter en hel sommars haltande! Jag är så tacksam över den hjälp som finns, över empatiska, kloka läkare, duktiga sjukgymnaster, förstående arbetsterapeuter men också över en fenomenalt duktig medicinsk massör. Vad skulle jag ta mig till utan alla dessa?
Nu hoppas jag på en lång, fortsatt varm och solig höst.
