Nedräkningen har börjat

188 dagar kvar...

Äntligen!

Äntligen har jag fått en ny Iphone, efter att den gamla plötsligt somnade in. Jag som var van vid att använda den mest hela tiden, hade precis allt på den, kände det nästan som om nån tagit bort respiratorn och jag istället fick andningshjälp av en "rubens blåsa". Min gamla Sony Ericsson var i detta fallet blåsan.

Det ser ut att bli en lugn och skön helg. Kärleken har åkt till sin stuga, de trilskande hyresgästerna hem till sig och kvar i den sköna tystnaden är jag. På söndag är jag kyrkvärd och därefter är det dags för 1:a Maj-firandet. Tiden är ändrad så jag hinner vara med och det känns bra. Det är en viktig dag och vi måste passa på att visa var vi står, speciellt i år när vårt sjukhus återigen är hotat av neddragningar. Nu är det akutkiurgin som står på tur och bara tanken på följderna gör mig skräckslagen.

I morgon är det dags för valborgsmässofirande och om vädret blir skapligt går jag nog upp till slalombacken där brasan finns. Det verkar även i år vara ett bra program med bra artister. I fjol kommer jag ihåg att det var fruktansvärt kallt och snöoväder men i år har våren kommit längre på väg.

Få se var jag befinner mig nästa helg. Hörde att det var i det närmaste en sjö framför min stuga men kanske hinner det torka upp rätt mycket på en vecka. Tur att jag har mina nyinköpta blommiga gummistövlar där :) Yngste sonen körde ner ett fullproppat släp i onsdags, så jag kan ta tåget ner och sätta igång i princip när som helst.

Det har blossat upp en rätt tråkig strid mellan mina hyresgäster och min familj, som förmodligen beror på deras missnöje med att inte få bo i ett eget hus. Synd att de inte tar fajten med Peab, eftersom det omöjligt kan vara mitt fel. Nu hälsar de inte på mig, utan suckar istället, frågar ständigt när jag åker härifrån, vägrar att hålla rent efter sig och använder mitt privata kylskåp. Droppen var när de beskyllde sonen med flickvän för att ha levt om och stört så att det varit omöjligt att sova. Jag råkade vara vaken och det hördes inte ett ljud från deras rum. De har också sagt till Peab att jag haft huset fullt av gäster under två veckor, vilket iofs skulle varit trevligt men tyvärr inte är sant. Till veckan ska jag fatta ett beslut om det kanske är bäst att säga upp hyreskontraktet. Peab vill isf ha tillbaka de utbetalda hyrorna men då kan de inte hyreslagen. Trots allt var det nog lugnast när jag själv bestämde vilka inneboende jag ville ha, även om det inte gav samma intäkter.

Nu ska jag krypa upp i soffan,  titta på en komedi och njuta av lugnet.

"Lägg ägg"

När jag var ung så använde vi diverse uttryck, precis som dagens unga gör, om än inte samma ord. Fick under helgen höra att unga människor tycker det är kul att använda 70-talets uttryck, som t.ex. lägg ägg. Så sa vi när vi tyckte att nån var knäpp och jag förmodar att vi tyckte det var rätt coolt, även om vi inte brukade säga så. När vi gillade något sa vi att det var skitgott och mina föräldrar frågade hur något som var gott kunde smaka skit. Det mesta som var tufft kallade vi för fränt och då kände man sig lite extra, ja just det, frän.
Undrar vilka uttryck de svängde sig med på 30- och 40-talet? Vet iaf att de sa en salt kille, eller en salt böna om någon som var lite extra tuff. Minns att min moster brukade säga järnvägar istället för att svära och jag antar att även det var lite tufft.

Angående ägg, så har vi inte ätit några under påsken. Vi har inte överhuvudtaget ätit någon speciell påskmat. På påskaftonen fyllde Magdalena år men då var det endast hon och jag hemma vid middagstid och det kändes som lite överkurs att duka upp en påskbuffé. Ett litet fika med tårta hann vi iaf med innan Simon åkte iväg till Sofi och hennes föräldrars stuga.
Mycket av tiden har ägnats åt att packa sådant som Simon ska köra ner till min stuga. Skönt att veta att jag då kan ta tåget ner och sätta igång med målningen. Fredagen den 6:e maj är det dags för en fest med boulegänget men kanske hoppar jag över det och åker till Umeå.
Längtar, väntar, drömmer och planerar mest hela tiden om stugan. Hjärtat gör små glädjeskutt vid tanken på den stundande sommaren. Kanske var det inget flimmer förra veckan, utan endast en mängd glädjeskutt :)

Bättre och bättre dag för dag...

Den glada snickaren skickar bilder på stugan mest varje dag nu och jag blir så glad varje gång. Tänk att det snart är verklighet, att jag ska få bo i de trakter som jag längtat så efter. I kväll ringde han och berättade att kommunen ordnat med en postadress och att det finns en tvättmaskin i gemensamhetsanläggningen.

Hade det inte varit en del politiska möten inplanerade, hade jag åkt ner nu, på stört och satt igång med målning och inredning.

Borta bra - hemma bäst?

Någon skrev så till mig inför min avresa från San Agustin men jag håller inte med. De som uttrycker det så när de återvänt från resor, är bara att gratulera. Det måste kännas skönt och tryggt. Själv har jag aldrig rotat mig riktigt i Kiruna, utan ofta känt en längtan söderut. Eftersom jag heller inte har några rötter häruppe, någon by fylld med släktingar eller några släktingar överhuvudtaget, är det lätt att känna sig utanför. Här tar så många för givet att alla har en stor släkt, en stuga att åka till på helgerna och att man kan tala eller förstå tornedalsfinskan. När man inte uppfyller något av detta hamnar man lätt lite utanför. Vid det här laget har jag gett upp försöken om att lära mig finska, liksom att försöka förstå mig på den speciella mentaliteten, den lite tungsinta. Kanske har den att göra med det leastadianska arvet, det kärva klimatet, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag inte längre lägger energi på det.

Allt detta innebär inte att jag ständigt går omkring och otrivs, saknar vänner eller känner mig missförstådd. Tvärtom så har jag glädjen att få ha många goda vänner som delar mina intressen, t.ex. politik, musik, teater men den där längtan finns hela tiden kvar... längtan efter mina hemtrakter, den mentaliteten, långa varma somrar, vårar med grönska och blommor istället för snö...
Så vad är egentligen hemma för mig? Är det Kiruna där jag bott så många år, eller Umeå som jag ständigt längtar tillbaka till? Eller är det kanske San Agustin, där jag verkligen känner mig hemma och där jag hoppas få bosätta mig så småningom?

Kanske hade det känts annorlunda om jag bott ensam i huset men det är onekligen svårt att känna sig hemma när man delar bostad med tre främmande män, aldrig kan gå omkring oklädd eller ha gäster efter kl 22.
Förmodligen är min längtan efter kolonistugan mycket beroende av detta, att aldrig få vara ensam.
Det ska bli underbart att kunna stänga dörren om mig och veta att ingen plötsligt kommer in, att få titta på TV när jag vill, laga mat när jag vill och inte längre oroa mig för hur det kommer att se ut när jag kommer hem.

Så här när sommaren och bikini-säsongen närmar sig kan jag rekommendera detta klipp:

Mina drömmars hus

Under min promenad i dag fick jag ett mms från snickaren med en bild på min stuga!
Det är så spännande att den snart är klar och jag tycker såklart att den redan nu är den allra finaste stugan i världen...

Fånga Dagen

Carpe Diem, ett populärt uttryck de senaste åren, har även varit ett av mina favorituttryck. För mig betydde det att njuta av nuet, inte se tillbaka eller oroa sig för framtiden. Minns att prästen och författarinnan Annika Borg, på en föreläsning sa att hon ogillar Carpe Diem. Att det blir en slags stress kring att verkligen hinna ta tillvara dagen. Hon sa att dagarna kommer och går, oavsett vad vi gör eller planerar och att vi inte behöver tro att vi hela tiden med våra val påverkar framtiden. Livet pågår här och nu och vi kan luta oss tillbaka minns jag att hon sa. Det kändes skönt och avstressande att lyssna till henne och jag kan rekommendera hennes böcker.

Nu, med tre dygn kvar innan hemresan kan jag verkligen skriva under på att det är otroligt stressande att försöka fånga dagarna. Har visserligen sedan flera veckor tillbaka startat nedräkningen och eftersom jag inte vill åka härifrån blir det ju en stressfaktor. Försöker vara ute i solen så mycket som möjligt och det är hett, kladdigt med sololjan, otrevligt med all sand som ständigt blåser omkring, samt besvärligt när huden stramar och svider. Tänker tillbaka på den lugna sköna vintern när jag inte solade, utan nöjde mig med sköna eftermiddagspromenader, eller att sitta på min skyddade uteplats. Eftersom jag kände en viss press att komma hem och vara lite brunare än när jag åkte, så bestämde jag mig för att starta projekt solbränna och därför kämpar jag vidare.

Den sista tiden blir lite stressig eftersom det är mycket praktiskt som ska ordnas, flera besök hos Vodafone, Centro Salud mm. Dessutom har jag haft som mål att nästan vara klar med vårterminens studier när jag åker härifrån och jag ska hinna med att göra en kvantitativ observationsstudie på kyrkans café på tisdag.
Vidare är det inplanerat besök hos frissan och manikyristen och i morgon kväll en träff med nästa vinters hyresvärd för att skriva kontrakt och lämna lite saker för sommarförvaring.

Det blir en spännande vår och sommar när jag nu ska bli stugägare. Älskar att drömma om vilken färg den ska ha, hur jag ska inreda den och när jag tänker på att jag kan ta cykeln in till Umeå så gör hjärtat små glädjeskutt. Det enda jag egentligen oroar mig för är att inte lyckas anlägga en gräsmatta. Det är 25 år sedan jag höll på med sådant som mest och 10 år sedan jag helt la av...
Det övriga odlingsarbetet struntar jag nog i till en början. Det är ju inte därför som jag ville ha stugan.
Funderar på om det finns någon boule-klubb i närheten, någon kör som sjunger under sommaren, eller yogastudio som har öppet. Kommer att hårdplugga spanska under sommarmånaderna, eftersom jag troligtvis börjar en konversationskurs till vintern. Så det där med att påta i rabatterna får nog vänta några år.

Nu lättar molntäcket och det är dags för insmorning...