Nyårssprit

Nyårsspriten är ordnad! Det blev 85 procentig handdesinfektion från Apoteket. Till det serveras blåbärssoppa gjord på egenhändigt plockade bär.(För att Konsum har stängt)

Magdalena blev magsjuk i natt och jag försöker förhindra ytterligare spridning genom att sprita händerna och inte vara nära henne.

Stackars flicka! Ett sånt nyårsfirande.

Hoppas att de övriga som hon träffat klarar sej från att bli sjuka. Simon och Sofie ska åka hem till Umeå i morgon och att bli magsjuk under en tågresa är väl knappast någon höjdare.

M.a.o. så blir det ingen nyårsmiddag hemma hos mej i år. För även om jag ställer mej och lagar mat så har jag en känsla av att gästerna uteblir...

Rory har bjudit ut mej på nyårssupé på Citykrogen ikväll och jag hoppas att inte magsjukan slår till där. Det ser ju inte vackert ut att gå på lokal och spy.

I morgon kväll är det ekumenisk gudstjänst i Kyrkan och jag ska vara kyrkvärd. Ännu en anledning att hålla sej på benen eftersom det kan bli svårt att hitta en kyrkvärd med så kort varsel.

Jag önskar er som brukar läsa min blogg ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Da´n efter da´n, efter da´n, efter da´n...

Så är julen över, fortare än en gris hinner blinka och jag saknar den inte det allra minsta.

För mej innebär julen visserligen en möjlighet att få träffa mina hitresta barn och ett skönt uppehåll i olika aktiviteter men också ett visst stresspåslag. För även om man inte tycker om allt det kommersiella, hysteriska kring julen, är det ibland svårt att värja sej. Vem vill inte ge de sina gåvor av olika slag? Vetskapen om att man inte kan ge speciellt mycket, även om man skulle vilja, känns ibland jobbig.

Julaftons eftermiddag tillbringade barnen, traditionsenligt, tillsammans med släkten hos sin faster och jag njöt av ett par stilla timmar. Brukar alltid titta på Kalle Anka, eftersom jag är uppvuxen med det men hann inte detta år. Det kändes väldigt konstigt och nu kommer jag att längta till nästa tillfälle, nästa jul.

Desto mer julkänsla fick jag på juldagen, då det var dags för julotta. Det är verkligen jul för mej. Härligt att få sjunga med i julpsalmerna och lyssna på kör och solosång. Sedan en promenad hem genom en stilla stad, sätta sej vid kölksbordet med tända ljus och bara njuta av friden. Därefter gå till sängs och vila ett par timmar och vakna utvilad. Det kallar jag mindfulness!

I går hade vi planerat att gå ut och dansa på Malmia eftersom Martinez med Kirunatjejen Lillan var där. Allteftersom timmarna gick, kändes det allt mindre lockande och det slutade med att jag med en suck av välbehag, konstaterade att vi inte skulle hinna dit... Fast vi har sagt att på Trettondagsafton, då ska vi minsann gå ut, för då är Arvingarna där och förmodligen massor av trevliga, dansanta människor.

Det nya året närmar sej med stormsteg och förhoppningsvis får jag snart några nya, trevliga hyresgäster. Några intressenter till mitt sovrum finns visserligen redan nu men då det är både en mamma och hennes två små barn, som behöver bostad under en hel månad, känner jag en viss tvekan. Hur ska de rymmas? Kommer pappan/ mannen att vara här också? Kommer jag att orka? Lite intressant skulle det ju vara att se hur många personer som ryms här...

Stormigt

Eller i alla fall väldigt blåsigt, har det varit i Kiruna de senaste dagarna. Förutom att det är svårt att vistas utomhus, så är det synd att snön försvinner från träden.

Det har varit en räcka oändligt vackra dagar, då det känts som att gå omkring i ett julkort.

Inte nog med att jag denna vinter plötsligt tycker att det är rätt kul med julpysslande, nu kommer jag snart att önska mera snö... Så det blir vackert på träden igen.

Det är inte länge kvar tills dagarna blir ljusare igen men än så länge njuter jag i fulla drag av mörkret (som så barmhärtigt döljer dammet) och av alla belysningar och tända ljus.

I morgon kommer Simon och Sofie upp på julledighet och det ska bli så roligt. Hoppas att jag hinner ställa i ordning pannrummet innan. ( Det är inte fullt så illa som det låter...) En bäddsoffa har kommit från IKEA idag och den ska monteras men innan dess ska jag röja upp lite därinne.

I januari ska jag börja en kurs i Yoga och det är med skräckblandad förtjusning jag väntar på mer information om den. Instruktören som jag talade med frågade om jag hade svårigheter med att ha huvudet nedanför hjärtat.

När jag blev orolig över att behöva stå på huvudet, lugnade hon mej med att så inte var fallet, att man skulle stå med händer och fötter stadigt i golvet.

Bilderna hittade jag på nätet när jag sökte lite mer information om yoga.

Måste säga att de gör inte att jag känner mej lugnare...

Nu tror jag att jag ska gå till Simhallen och hämta lite krafter inför kvällens arbete här hemma.

Det är jättelänge sedan jag simmade eftersom jag inte längre har gymkort.

På mindfulnessavslutningen var det några som sa att simning var mindfulness, avkopplande men själv brukar jag bli lätt stressad. Har svårt att bara simma lugnt och brukar ta sikte på någon lämplig person i bassängen och "tävla". Det låter säkert inte riktigt klokt och jag försöker att låta bli. Likaså försöker jag låta bli att simma på tid eller räkna längder...

I kväll ska det vara "Klassiska timmen". Då släcks belysningen, levande ljus tänds och klassisk musik spelas. Kanske är det lättare att ta det lugnt då.

Mest ser jag fram emot att få njuta av ett härligt bastubad. Bastun i vår simhall är nog en av de bästa av alla som jag besökt. Den blir riktigt het och ibland öser jag på så mycket att jag nästan tuppar av. Härligt, härligt!

Julförberedelser

Julförberedelserna består till stor del för mej, av att skriva listor på allt som måste göras.

Alltifrån vem som ska få vilken julklapp till det som ska bakas osv.

Tror väl antagligen att jag då har någon slags kontroll över kaoset...

Jag säger bara, en sån tur att jag får leva i denna tid när Internet finns! Tänk så skönt att slippa stressa runt i butiker med hysterisk julmusik i högtalarna. Nu kan jag sköta det mesta via nätet och strosa på stan när jag känner för det.

Förra året vid den här tiden var jag nyopererad och framtiden väldigt oviss. Om framtiden vet väl ingen av oss någonting egentligen men nu är jag i alla fall mycket friskare och är så tacksam för det. Njuter av att kunna gå omkring och göra saker och ting.

Läste om att julpynt är farligt för äldre kvinnor, eftersom de då klättrar på stegar och bord när gardiner och lampor ska upp och då sker många fallolyckor.

Även jag brukar klättra på stegar och bord men räknas kanske ännu inte till de äldre.

Har dock svårt att tro att jag en dag skulle avstå från klättrandet med en plötslig insikt i att ha blivit gammal.

Extra roligt att det i artikeln också gick att läsa om hur bra det var med "Fixar-Malte" i såna lägen, då min motion om detta blev bifallen i Kommunfullmäktige.

På hyresfronten är det tyvärr lugnt, dvs inga nya hyresgäster.

De som hör av sej behöver inte bostad förrän nästa år eller så vet de inte längre om de kommer att få arbete eftersom det varslas många i dessa dagar.

Andra har husdjur som de måste ha med sej.

Några vill bo i ett rum tillsammans med en flickvän och det blir alldeles för trångt.

En kvinna har hört av sej och behöver rum för sitt ex under juldagarna. I höstas sökte hon bostad åt sin sambo. Undrar just om de själva vet om detta? Kanske hör jag av mej till henne så jag själv kan kontakta männen.

Fast under själva juldagarna skulle det vara trevligt att få vara här i huset tillsammans med sin egen familj. Å andra sidan så behöver jag verkligen slantarna det skulle inbringa.

Lucia

Idag är det alltså Lucia och jag har firat det med att baka två sorters saffransbullar! Lugnt och skönt med andra ord.

Under många år så var det ju under december månad som stressen accelererade fram till julaftonen. På luciamorgonen gällde det att ha hittat alla barnens lucialinnen, tomtedräkter, ljus, glitter och stjärngossestrutar mm. ( Och ha fungerande batterier hemma)

Dessförinnan skulle man ha hunnit baka dubbla uppsättningar fikabröd eftersom det fanns allergiker i familjen. På själva luciadagen hade man förhoppningsvis fått ledigt, åtminstone några timmar på morgonen, för att hinna bevista barnens firande.

I bästa fall var det gemensamt firande och fika för alla klasser. I sämsta fall fick man försöka hinna mellan klassrummen.

Under samma månad var det så klart julavslutningar på diverse olika aktiviteter. Mera fikabröd och finkläder... Ett antal julkonserter, eftersom alla barnen musicerade och dessutom julfesterna i den vanliga skolan/ förskolan, vilket innebar fyra julklappar/ fest= sexton klappar!

Nu när jag tänker tillbaka blir jag matt vid bara tanken på allt firande men jag kommer också ihåg hur roligt jag tyckte det var, trots allt. Förhoppningsvis tyckte även barnen det.

Kanske är det därför som jag numera njuter av lugnet och av att slippa all stress inför helgerna.

Lite julförberedelser är ju ändå roligt. I går gjorde jag blåbärsglögg efter ett recept i NSD. Få se hur den kommer att smaka då hela huset luktade märkligt vid tillverkningen...

En pepparkaksdeg gjorde jag också och den ligger och väntar på att jag ska ta itu med den.

Efteråt gick jag på bio tillsammans med två väninnor och vi såg "Rallybrudar". Rätt kul.

Sedan bar det iväg till Bistro Trädgårn men jag ilade hem innan Konsum stängde. Det var lite livat på stan och det var då jag insåg att det kanske berodde på Luciafirandet.

Även då kände jag hur skönt det är att inte längre behöva vara ute och "nattvandra" eller vara orolig för sina tonåringar en sådan helg. Orolig för barnen är jag fortfarande men nu är det på ett annat sätt.

Den här bönen kan jag stämma in i:

Jag talar till mina vuxna barns änglar:

Följer ni dem fortfarande?

Bär ni deras önskningar i era händer?

Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,men stannar kvar?

De behöver er,

mera än då de var små,

de behöver er förtvivlat,

för ungdomen är den svåraste tiden.

Allting ska göras på egen hand,

man skall rycka sig lös,

tänka igenom allt själv,

vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!

En mor får inte längre ingripa.

Men ni får.

En mor kan inte längre råda,

men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

Hjälp dem att vandra i snårskogen

att finna den rätta vägen,

deras enda väg!

"Infantila diskussioner"

I dag har vi haft Kommunstyrelsesammanträde hela dagen. Kom hem ca 11,5 timmar efter det att jag lämnat huset i morse.

Då var det rejält kallt och blåsigt, m.a.o. inget cykelväder, så det blev istället vinterns första tur med spark. När det var dags för hemfärd hade det börjat snöa och jag såg inte många meter framåt.

Även inne på sammanträdet "blåste" det en hel del. Centerns ledamot tyckte att mötets diskussioner var infantila. Det får han ju visserligen tycka även om han stod han för merparten av inläggen...

Hoppas att inte all snö hann blåsa bort från träden. Det har varit så vackert den senaste tiden. Julkortskänsla är väl den bästa liknelsen jag kan komma på.

I går var det julstämning för hela slanten. På förmiddagen var det dags för julspel i kyrkan. Det är Kristina, vår präst, på bilden. Årets version var ovanligt bra, både vad gäller sången och själva framförandet.

Sedan bar det iväg till övningen inför vår julkonsert som gavs på kvällen. Den kändes annorlunda och rolig i år, tack vare Amatörteaterns insats. I alla fall jag kände mej betydligt mer avslappnad när fokus inte enbart hamnade på oss i kören.

Målgång

Jippii! Äntligen har jag kommit fram till målet för min virituella vandring, Berlin. Det var tävlingens sista dag och jag klarade det med nöd och näppe. Totalt har jag gått 561 km sedan i höstas och sträckan som jag behövde gå var 545 km.

Det är lite frestande att vara med i nästa tävling och gå mot Paris. Visst, det är kanske löjligt men samtidigt sporrar det mej.

I dag hade jag det stora nöjet att få sällskap av både min nuvarande inneboende pojke och förra årets , till middagen och bion. De är så fina och trevliga båda två. Hoppas att de inte led av vår dåliga humor och filmens humor. För oss äldre som sett den förra filmen, var det ju ett kärt återseende men efter att ha läst gårdagens recension, var förväntningarna rätt låga.

I mitt tycke var den i alla fall rolig och "Gösta" ser verkligen helt galen ut, genom hela filmen.

Hemma var det sedan dags att njuta av ännu en galen man. Jag menar förstås"Gustav" i Svensson, Svensson...

Nu är det sängen som gäller. Det är bäst att vara utvilad inför morgondagens övningar.

Natti, natti

Kul med kultur

Vilken fin bokbuss vi har i Kiruna! För ett antal år sedan var jag på en bokbussmässa i Sundsvall och tittade på en massa olika bussar. Nu har vi äntligen fått vår nya, fina buss och dessutom tilldelats ett pris för den. En riktigt rolig händelse i dessa dagar som annars mest handlar om besparingar och neddragningar.Bilderna visar bussen och Robban, en riktigt duktig kille som spelade och sjöng under prisutdelningen.

Det blev inte många timmars skönhetssömn i natt och jag var så trött efter nämndsdagen, när vi åkte till Ö&B, Jysk och Coop. Inte kände man sej ju piggare efter den shoppingturen. Får väl öka mängden anti-age serum ikväll.

Såg i dagens NSD att filmen som vi ska se i morgon fått en etta i betyg. Hmm. Fast okej, är jag lika trött i morgon lär jag väl skratta t.o.m. åt reklamen.

Rory har råkat ut för en rejäl förkylning och det är tveksamt om han kommer att kunna sjunga på söndag. (Jag menar, inte hade väl vi kvinnor ställt oss på scen mitt under en förlossning? Det ska väl vara jämförbart?) Själv har jag också en förkylning på gång men hoppas få den att vända. Är numera rädd för att bli smittad eftersom jag då ofta hamnar på sjukhus. Försöker eliminera antalet smittotillfällen och undviker m.a.o. att vara allt för nära Rory just nu.

Ungdom på burk?

På söndag är det alltså dags för vår julkonsert och idag på eftermiddagen slank jag in på Lindex och köpte en brun, lång kofta och ett par brunrutiga overkneestrumpor. Det tror jag kommer att fungera på scenen eftersom det bestämdes att vi endast skulle ha brunt, begie, grått eller grönt på oss. Inga färger som jag normalt använder men detta såg faktiskt helt ok ut. I strumpornas rutor fanns det liite orange, något som jag ju gillar.

Ser verkligen fram emot den här helgen.

På lördag ska vi äta middag tillsammans med Karlssons och därefter tillsammans gå på bio och se" Vi hade i alla fall tur med vädret- igen". Den förra filmen är ju i mitt tycke helt underbar, så förväntningarna är stora på denna.

På söndag, när jag är kyrkvärd, är det familjegudstjänst med julspel och det är ju alltid trevligt.

Därefter är det dags att bege sig till Folkets Hus och öva inför kvällens konsert. Hittills har det känts rätt bra, så jag hoppas att vi gör bra ifrån oss på själva föreställningen. Amatörteatern medverkar ju, så uppmärksamheten riktas mot skådespelarna. Något som jag är mycket tacksam för.

Däremot, om någon skulle titta mot oss, så är det inte säkert att jag går att känna igen. Nä, för jag har nämligen inhandlat diverse produkter idag, som kommer att göra mej betydligt yngre.

Dove, pro-age kroppssmör, L300 anti-Age system med dag/ nattkräm och serum. Ska sätta igång redan ikväll...

I morgon är det årets sista Fritids- och kulturnämnd med prisutdelning i Stadshuset till Årets Bokbuss. Roligt att Kiruna fick det och roligt att få vara med.

Snart ska jag gå till sängs och läsa färdigt handlingarna inför morgondagen samt sova min skönhetssömn.

I kväll på mindfulnesskursen råkade jag somna sittande på stolen, under det att vi lyssnade på en avslappningsövning. Tur att jag vaknade innan jag ramlade av stolen...

Julförberedelser

Tänk att vi redan har kommit in i adventstiden! Var tog hösten vägen?

Till min stora förvåning upptäcker jag att det känns riktigt mysigt att plocka fram lite julbelysningar o dyl. Jag som helst brukar vilja hoppa över julen... I år har jag t.o.m. köpt en tomte i keramik och ställt fram på byrån i hallen. Vid inköpstillfället sa en person åt mej att det var åldersbetingat, detta med att plötsligt börja tycka om julpynt. Vem vet?

En orsak till min längtan efter jul är ju antagligen att jag då får besök av mina barn med respektive som bor i Umeå. Vore det inte så, skulle jag nog knappast stanna i Sverige den tiden på året.

Nu ser jag däremot fram emot mysiga stunder när vi trängs i TV-soffan eller sitter vid köksbordet och spelar spel. Eftersom jag absolut vill vinna ( och avskyr att förlora) är det väl lite oklart om barnen tycker att det är lika mysigt...

Julfesten i lördags var trevlig och Folkhögskolans julbord fantastiskt gott. Vårt ena kommunalråd Kenneth uppträdde som trubadur, en mycket duktig sådan. För några av oss slutade kvällen på Ferrum, något som sällan händer för min del.

Jag hade stora problem med att få upp dörrarna och fick bända upp dem med våld för att komma innanför. Vakterna talade om att entrén var en bit därifrån och att ombyggnaden skett för tio år sedan! På dansgolvet blev det bugg med en man från dansklubben. Jag var lite orolig för att halka i mina pumps men det visade sej att oron var helt obefogad. Fästet på golvet utgjordes av spya. Illaluktande visserligen men det greppade bra...

Det känns som att det här med krogbesök är avklarat för ett tag framöver.

Örongodis

Dagen har gått i både moll och i dur. Ännu ett samtal från den avhysta hyresgästens förälder gjorde att jag ett tag fick lust att inte bara ta undan snön, utan också gräva ner mej...
Detta har sannerligen varit en tuff höst och jag hoppas verkligen att det ska flyta på lite bättre framöver. Jag är nog inte tillräckligt hårdhudad. Det är väl för att jag kör så mycket med scrubbvantar och peeling...Får lägga av med det.

På eftermiddagen hade vi i kyrkans valnämnd sammanträde och där hade jag egentligen önskat lämna min plats till någon annan. Nu är sådant endast möjligt två gånger om året, på Kyrkofullmäktigesammanträdena och nästa är inte förrän till sommaren. Så fram till dess får jag väl lov att vara med. Eftersom jag antagligen tar upp studierna till hösten, är jag rädd för att inte hinna vara aktiv med så mycket annat.

På kvällen var det så äntligen dags för konserten med en av mina favoriter, Anna-Lotta Larsson.
Alla mina förväntningar infriades med råge. Tyckte att hennes röst var starkare och klingade bättre än någonsin. Den stora kören som bestod av medlemmar fån olika körer gjorde också bra ifrån sej och vi fick en försmak av julen.
Samma kväll visades Trollflöjten här i Kiruna men trots det var det många i publiken.
Det är en härlig stad att bo i vad gäller olika arrangemang. Vi har ett brett utbud av taterföreställningar, konserter mm. Enda problemet är ju att hinna med allt.

Kvinnor kan

Sådär ja, då är jag klar med tapetseringen och målningen av hyllan. Skönt. Ser nu fram emot att färgen ska torka så jag kan få upp hyllan och börja göra lite julfint i fönstret.

Sedan ska sofftyget bytas och finsnickerierna hängas upp.

Kul om det hinns med innan helgen, för då är det mycket annat på schemat. På lördag har vi övning innan julkonserten och senare på kvällen är det julfest för kip och Socialdemokraterna. Skoj att få träffas i ett annat sammanhang än vanligt. På söndag har vi styrelsemöte och hinner jag är det fortsättningskurs i bugg senare.

Fick påhälsning av en för mej obekant kille som studerar på IRF och som undrade om jag hade husrum till en studerande tjej under våren. Tror hon kommer från Nederländerna. Det var Preshant, min förre indiske hyresgäst som hade tipsat om mej. Nästa års IRF-studenter kommer troligtvis i februari men jag får väl kolla upp det.

Snön fortsätter att vräka ner och det räcker nu, tycker jag. Det är svårt att cykla i djup, lös snö och sikten är inte den bästa bakom glasögonen när det snöar. Att promenera tar många gånger alltför lång tid och det är dessutom tungt att bära på saker och ting.

Nu låter jag gnällig men kanske blir jag lite gladare i morgonkväll, då det är dags för en konsert med Anna-Lotta Larsson, Göran Fristorp och Andreas Landegren i kyrkan. Vår kör och kyrkokören medverkar också men för mej räcker det med vår egen julkonsert nästa söndag. Har knappt hunnit öva till den, så vem vet, kanske står jag över?

Tillbaka till tapetseringen. Tack Carola, min coach, som trodde att jag skulle greja det. Tack David, som genom att säga att kvinnor inte ska göra sådant de inte klarar av, gjorde att jag bestämde mej för att klara det...

Insnöad

Alla som gått omkring och väntat på snön måste vara överlyckliga nu. Själv känner jag en lätt panik över att inte ha någonstans att placera all snö. En traktorförare ska ta hand om bortforslingen, frågan är bara när han kommer? Försökte skänka bort min snö till grannpojken men hans mamma, som kämpade med snön, tyckte inte att det var en bra idé.

Har nu varit och inhandlat mer tapet som jag hoppas ska stämma i färgen. Tanken var att sätta upp den samt måla klart nu i kväll men är fortfarande helt slut efter gårdagens Fullmäktigesammanträde. Vi började 9 på morgonen och jag var hemma 22.30. Har inte kunnat gå normalt idag, så att klättra på stegen kanske får vänta tills i morgon.

Min unge hyresgäst har nu städat ur rummet. Till hjälp fick han en checklista av mej och det verkar ha gått bra. Så nu har han lärt sej ännu en sak. Hoppas att han kommer att trivas på det nya boendet och att det går bättre där. Framförallt önskar jag att han förstår att detta skedde för att jag inte hade något val, trots alla mina ambitioner om att det skulle bli bra. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ses ibland, kanske kommer han och hälsar på sin klasskompis.

Nu har äntligen snön fraktats bort men inte av en sån här snöängel, utan av en fullt påklädd man, sittande i traktor...

Världens bästa Karlssons

Fortsatte med tapetserandet under eftermiddagen igår men gick bet på ett hörn, när det visade sej att väggarna är sneda. Jo, det är sant...

Ringde mitt nödnummer, alltså hem till familjen Karlsson och Marita & Edwin gjorde en snabb utryckning med telefonassistans av Bosse. Med förenade krafter lyckades vi klara hörnet. Phu! Allt detta tog tid och jag var tvungen att avsluta för att fortsätta idag. Började med att mäta upp återstående tapet och ser till min fasa att det kommmer att behövas mer. Det är drygt 26 cm mönsteranpassning och det räknade tydligen inte killen på färgaffären med. Har bestämt för mej att jag fick tapaterna lite billigare eftersom de var utgående och de två sista rullarna.

Jag som sett framför mej hur jag idag skulle sitta i mitt vackra nytapetserade kök, njuta av kaffe och läsa Kf-handlingarna.

Som det ser ut nu blir man ju inte direkt harmonisk av att sitta därinne.

Sätter mitt hopp till att det någonstans finns en rulle av denna tapet, annars blir jag tvungen att riva ner allt eller skarva och sedan för evigt ha soffan framför.

Under åren har jag ofta smålett åt de damer som i kontaktannonser brukar efterfråga en händig man, gärna bilburen, kanske med husvagn och stuga. I går kände jag faktiskt en viss förståelse för dem, iaf det första kravet...

Easy up?

Idag var det dags att börja tapetsera efter att jag igår spacklat och förberett. Trodde att det skulle vara en smal sak att slänga upp tapeterna. Det hördes ju redan på namnet; Easy up...

Nu visade det sej att jag var för snål med klistret, så tapeten fastnade rätt omgående, varpå jag ringde David som kom farandes för att hjälpa mej.

Försent! Tapeten var en sk Difficult down och den gamla tapeten följde med...

Nu måste jag vänta till i morgon med att fortsätta och jag hoppas innerligt att sonen har förbarmande med sin mamma och hjälper mej. Han är jätteduktig på att måla och tapetsera så jag misstänker att det då skulle vara gjort på ett ögonblick.

Själv ska jag fortsätta med att måla gardinhyllan. Det kan jag iaf.

Sent i kväll fick jag oväntat besök av pappan till den inneboende pojke som ska flytta. Det var överraskande eftersom jag precis innan talat med mamman och hon nämnde då inget. Tyvärr var det inget sådant där oväntat besök då man vill bjuda på en kopp Gevalia. Han var så högljudd och arg så jag ringde till Rory och bad honom komma, vilket han gjorde. Då lugnade pappan ner sej lite men han var fortfarande väldigt upprörd över hur jag har betett mej!

Ja, vad ska man säga?

Det som är lite lustigt är ju att pojken själv bekräftar att han saknar respekt för mej och intygar att jag varit vänlig medan han nonchalerat mej.

När jag sa att det var bra att pojken nu får hjälp med urstädningen av rummet, sa pappan att han skulle kolla upp om det stod något i kontraktet om urstädning. I samma veva sa han att kontraktet var ogiltigt eftersom det är pojken som skrivit under det... Hmm.

Hoppas nu bara att han lämnar mej ifred under helgen eftersom jag har så mycket annat att göra. På måndag är det Fullmäktige och det är en tjock lunta att hinna läsa igenom, samtidigt som jag hoppas bli klar med köket.

Rory åker till sin stuga över dagen i morgon och det känns obehagligt att veta att den här mannen kan dyka upp när som helst.

Därför har jag bestämt mej för att ringa till pojkens mentor som är insatt i ärendet. Kanske kan han prata lite förstånd med pappan, då det ju verkar som om inte bara sonen har svårt med respekten för en kvinna.

Ja, vad allt kan inte hända innanför väggarna i ett litet radhus?

1,2,3,4,5,6,7,8,9,10....

Är det till tio eller tjugo man ska räkna för att hinna lugna ner sej? För min del hjälper det nog inte ens att räkna till tusen, eftersom jag redan tappat tålamodet.

Massor av tid har jag denna höst ägnat till mina hyresgäster och den mesta till en av dem som oavbrutet testat gränserna. Bl.a. så har jag flera gånger förklarat att om rummet ska vädras måste termostaten vridas ner under tiden och att det inte är tillåtet att ha fönstret öppet dygnet runt. Nu har det visat sej att han ändå har fönstret öppet och dessutom med full värme i elementet, vilket innebär att elräkningarna skjuter i höjden.

Hade hoppats att han trots allt inte riktigt förstått informationen men i kväll sa han att det hade han visst men att han inte brydde sej om vad jag sa. Att han tyckte att jag inte markerade tillräckligt tydligt, d.v.s skrek åt honom (!) Han sa också att han helt enkelt inte tyckte att det gjorde något att han stör på kvällar och nätter så att jag inte kan sova.

Nu känner jag att måttet är rågat och att det är dags att han söker sej ett annat boende.

Som tur är har det väl blivit lite lättare att hitta bostad, fast det är å andra sidan inte mitt problem.

Mitt tålamod som jag trott var outtömligt är slut.

I kväll hade vi körövning och trots att jag varit borta många gånger verkar det som att sångerna börjar sätta sej. Härligt att under två timmar få sjunga ut!

Härligt ska det också bli att återuppta stavgången igen, efter resan. Nu har vi ett tunt snötäcke så det är inte lika halt längre. Snart är det nog dags att bege sej ut i spåren med skidorna på fötterna.

Apropå fötter, så besökte vi ett stort shoppingcenter i Ankara och där köpte jag ett par vinterskor, modell snowjogging med högt skaft, för 190 sek. En pashminasjal och öronvärmare fyndade jag också. Kanske lite ovanliga souvernier men eftersom vi frös mest hela tiden så...

Borta bra, hemma bäst?

Så där ja, nu är jag hemma igen, fylld med mängder av nya intryck och upplevelser.
Magen blev dock mindre fylld under denna resa. Alltifrån måltiderna på flyget som antingen bestod av pasta eller en som jag inte ens blev serverad(!) till det som serverades i Ankara, där de inte hade hört talas om glutenintolerans, gjorde att min magsäck nu känns lite mindre.

Det var intensiva dagar och det känns nästan lite overkligt att jag verkligen har hunnit vara där, möta alla dessa människor och se olika saker och miljöer som jag inte känt till tidigare.
Inte bara jag hade blivit inkallad i sista minuten, utan det delade jag med åtskilliga andra deltagare. Ibland kändes förvirringen total, något som ju förstärktes av språksvårigheterna oss emellan. Under själva seminarieaktiviteterna hade vi engelsk/turkiska simultantolkar och man blev enormt trött av att hela tiden använda sej av hörlurar och inte minst av att förstå allt som sades. Det var ju inte direkt några turistvokabulär som vi använde oss av.

Vi visste att det skulle bli intensiva, långa dagar men var inte förberedda på att det skulle vara så kallt. Som tur var hade jag med mej vinterkappan och några av deltagarna bar både mössa och vantar ibland. Första morgonens stavgångstur blev inte så lång eftersom ingen av oss hittade någon motionsslinga. Nästföljande dag hittade någon en promenadväg men då hade jag fått magsjuka och promenader var inte att tänka på...Vi bodde på ett hotell vid en sjö en bra bit utanför Ankara och det fanns absolut ingenting annat i närheten. Behövde någon handla, fick de skriva en inköpslista som personalen tog med sej.

Under onsdagens Citytur besökte vi Atatürks Mausoleum och då insåg man hur han verkligen dyrkats. Vår ankomstdag var hans dödsdag och överallt hängde flaggor på halvstång.
Vi hann även med att gå runt i butikerna ett tag i fredags innan vår hemresa. En av de turkiska deltagarna, en helt underbar tjej, följde med och prutade på varorna som vi handlade.

Bagaget kom inte till Kiruna förrän idag eftersom förtullning och incheckning inte hanns med på Arlanda. Skönt att få tillbaka sina kläder och toalettsaker. Eftermiddagen gick åt till att packa upp och tvätta.
Sedan var det dags för ett historiskt möte, nämligen ett gemensamt medlemsmöte för Kirunapartiet och Socialdemokraterna, där budgetfrågan stod på dagordningen. Många medlemmar från de båda partierna deltog och diskussionerna var intensiva.

Frukostar

Lördagen startade på ett jättetrevligt sätt med Kvinnofrukost i Församlingshemmet. Tur att jag var hungrig när jag kom eftersom det var som den allra bästa hotellfrukost! Föreläsaren, en kvinnlig chef på LKAB, berättade sin historia om hur det var att arbeta i en mansdominerad verksamhet. Intressant och roligt.
Sedan var det dags att träffa Ann-Helén med assistenen Lena. Vi shoppade och fikade, skrattade & pratade. Vi bestämde att nästa gång ska jag åka till Gällivare och då blir det shopping på Dollar store.
Eftermiddagen gick åt till att städa, stryka, packa och förbereda anförandet i Ankara.
Var till Camp Ripan för att få en bild på en sparkåkare, eftersom vi ska ge de turkiska delegaterna en liten nål med en spark på.
I vanlig ordning kom jag i säng alltför sent.

Idag var det så dags att lämna Kirunas gråa väder för att komma till Stockholms dito...
Vi är nu installerade på Arlandia och ses till frukosten 04.30 i morgonbitti. Rätt tidigt men en hotellfrukost är ju aldrig fel...
Bilden visar fruktfatet på Kvinnofrukosten. Vackert, eller hur?

Nedräkningen har börjat

Tiden rusar fram och datumet för resan till Ankara närmar sej alltför fort. Jag hinner ju knappt gruva mej... Har börjat plocka fram lite saker som ska packas i väskan och känner små ilningar av den välbekanta reslusten.

Bilden visar något som jag kanske behöver till onsdagskvällen då "Dinner at Castle står på schemat .

I måndags hade vi Kommunstyrelse och jag gjorde något som jag inte brukar, nämligen avvek tidigare från mötet. Eftersom jag bestämt mej för att vara med på körens julkonsert, var det viktigt att vara med på övningen, vars första timme riktade sej till altstämman.

I går hade vi måldag i FoK och det blev en lång, intressant dag. Hann också med att gå till en ny frissa som lyckades klippa mej så håret verkar betydligt tjockare, trots att det är mindre av den varan än nå´nsin.

På hemvägen var jag så trött och frusen att jag slank in på ett drop in- solarium, där jag solade (& sov). Efteråt kände jag mej vid betydligt piggare och idag på sjukhuset sa en kvinna till mej att jag såg ut som en "friskvårdskonsulent". Så frisören och solen gjorde tydligen nytta...

Kvällens mindfulnesskurs var som vanligt trevlig och avslappnande, även om jag innan, kände mej som en elev som inte gjort hemuppgifterna. Det sköna med den här kursen är att istället för bannor, få en dos oxytocin i skenet från tända ljus och smuttande på underbart gott te. Ser fram emot att lära mej mer och mer eftersom jag inser att detta kommer att vara till stor hjälp i framtiden.

Det har forskats på hjärnorna hos människor som mediterat och man har kommit fram till häpnadsväckande resultat. Den del av hjärnan som inrymmer ilska, aggression mm krymper medan den delen som känner välbehag, lycka osv växer, efter en tids meditation. När de med sömnsvårigheter och depressioner behandlades med mindfulness och kognitiv beteendeterapi, blev hälften botade. Hjärnan hos dem som mediterar åldras inte heller lika snabbt. Bara det är ju en anledning till att fortsätta...

I morgon är dagen när jag ska hinna ALLT innan resan. På kvällen har Markus, Rory och jag planerat att gå ut och njuta av en god middag, så det gäller att jobba undan så mycket som möjligt under dagen.

Lördagsfrukosten ska jag äta tillsammans med Ulla på Församlingshemmet där det är sk kvinnofrukost med en föreläsare. Efteråt är det dags att bege sej till centrum för att träffa en f.d. klasskamrat från Folkhögskolan. Hon bor i Gällivare men åker hit för att hälsa på, något som jag uppskattar extra mycket med tanke på att det inte är helt lätt för henne att ta sej hit, eftersom hon är handikappad och beroende av en personlig assistent.

Underbart är kort

Hemma igen efter några dagar i Umeå. Tiden gick alldeles för fort och jag hann inte med hälften av det jag önskat. Som tur var slapp jag en övernattning i Sunderbyn och vi kunde istället åka vidare redan på onsdag em. Först hälsade vi på hos Aili och Göte. Aili och jag har arbetat tillsammans på sjukhuslaboratoriet och hon bor sedan några år i Luleå. Det är alltid lika roligt att få träffa henne eftersom hon betytt och betyder så mycket för mej, särskilt under de tuffa skilsmässoåren, då hon var en klippa.

Första natten i Umeå sov vi hos Magdalena och Tony och de följande nätterna hos Simon och Sofie. Vi hann gå lite på stan, fika, äta osv men det blev inte några stavgångsturer, besök på badhuset, bio eller tid att träffa mina kompisar.

Däremot hann jag läsa mina handlingar och njuta av miljöombytet. Köpte också en ny mobiltelefon, något som jag behövt länge. Den lekte jag med i bilen på hemvägen men var trots det lika åkrädd som vanligt och har bromsat så mycket att jag antagligen har träningsvärk i morgon...Ett trevligt avbrott var det att hälsa på hos Inger och Per-Erik som flyttat till ett hus utanför Luleå. En riktig blixtvisit men roligt i alla fall.

Väl hemma var det så dags att få träffa ena hyresgästens pappa med sambo. Synd bara att det blev en så kort stund men det blir väl fler tillfällen. Nu var jag så trött och fick migrän och inte blev det lättare av att vara tvungen att berätta hur hösten varit. Dock är det nödvändigt att informera båda föräldrarna om det som händer, även om jag hyser gott hopp om att det blir bättre framöver.

Bilden visar en toalett på Sunderby sjukhus. Jag var lite orolig för att få en dusch när jag kom nära knappen med ryggen...

Plötsligt händer det

Ni som känner mej vet ju att jag allt som oftast drömmer om att resa men också att jag denna höst/ vinter inte lyckades komma iväg någonstans.

I går eftermiddag blev jag uppringd och tillfrågad om jag kunde tänka mej att åka till Turkiet 10:e november! Naturligtvis trodde jag att personen drev med mej men efter ett tag insåg jag att det var seriöst. Fick en kort betänketid när jag hann kolla upp andra åtaganden under den vecka resan ska ske och eftersom jag har så svårt att säga nej, blir det en resa till Ankara inom kort.

Det handlar om ett statligt projekt, ett Svenskt- Turkiskt ungdomspolitiskt samarbete som i huvudsak finansieras av SIDA och där Kiruna är en av fyra kommuner i Sverige som deltar.

Syftet är att öka kunskapen om ungas levnadsvillkor i respektive länder men också att visa på ungdomars potential och att öka ungas delaktighet. I Turkiet pratar man inte ungdomsfrågor på samma sätt som vi gör i Sverige, utan när man nämner ungdomar menar man studenter.

Det ska bli spännande att träffa politikerna från provinsen men lite väl spännande att samtala om dessa frågor på engelska... Det är ju helt andra termer än de man vanligtvis rör sej med. Så nu gäller det att försöka hinna plugga!

I morse när jag vaknade, ångrade jag att jag sagt ja till att åka, eftersom jag känner mej så oförberedd men nu ska jag försöka se det som ett spännande äventyr. Undrar hurdant väder det är där nu? Antagligen mycket regn men förhoppningsvis inte så varmt, vilket kanske skulle kännas jobbigt eftersom vi tillbringar dagarna inomhus. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att läsa på om trafikolyckor i och omkring Ankara och de toppar statistiken...Sen fortsatte jag med att läsa om bombdåd och terrorattacker... Å andra sidan så brukar jag ju vilja ha en viss dos av spänning på mina resor.

I morgonbitti är det dags för en annan, inte fullt så trevlig, resa, nämligen till Sunderby sjukhus. Jag vill verkligen inte vara med om detta och är t.o.m. rädd. Går helst inte innanför dörrarna till sjukhus eftersom jag tillbringat alltför mycket tid där. Ser i alla fall fram emot att vi efter undersökningarna åker vidare ner till Umeå. Det ska bli så roligt att få träffa Magdalena och Simon och deras respektive. Synd bara att jag måste hinna läsa alla handlingar inför Kommunstyrelsen och Turkietresan under dessa dagar. Jag har ju några vänner och släktingar som jag också hade önskat träffa men det får väl bli en annan gång.

Ni kanske har läst om ”the Double-O Bum Bra Brief” en sk. Rh, rumphållare. Det ser bara så galet ut att jag inte kan låta bli att skratta åt bilden. Undrar hur lätt den är att kränga på sej? Bara tanken på hur min bak skulle se ut med en Rh under kläderna...

Vilodag?

Söndagarna känns inte alltid som vilodagar. Just nu kanske beroende på att kvällarna avslutas med buggträning och inte med lite TV-tittande. Fast det ger många steg på min stegräknare...

Dagen startade iaf lugnt med ett besök i kyrkan där det var gospelmässa och Kristina höll bl.a. i en meditation som påminde rätt mycket om mindfulness. En tänkt vandring i solskenet som avslutades med en simtur i ett ljummet hav. Underbart en grå, blåsig dag som denna.

På eftermiddagen kom mitt håriga barnbarn Kane, förbi tillsammans med Markus och hans kompis med sin lilla vovve. I mina ögon är Kane världens gulligaste men jag har förstått att många människor känner respekt när de ser honom.

Sedan fick Tonys föräldrar ett oväntat besök av oss och det var trevligt att prata över en kopp kaffe. Lyckliga Magdalena med såna svärföräldrar!

Ett besök på Coop, lite snabb matlagning och sedan tramp, tramp, tramp. Alla turer vi lärt oss förra veckan var som bortblåsta ur minnet och jag kände mej ungefär lika smidig som ett kylskåp. (Utan hjul)

Livet har bråttom

Ännu en vecka har rusat förbi.

I tisdags blev jag erbjuden att följa med till Kaalasvuoma hembygdsgård där en man berättade om byn Kattuvuomas historia. Eftersom jag inte har mina rötter häruppe har jag inte varit så intresserad av traktens historia alla gånger. Nu känner jag dock att det kan vara intressant och denna föreläsning handlade om många spännande händelser. Bl.a. hade föreläsaren själv bott på barnhem i Kiruna under drygt sju år eftersom det var här skolan fanns. Han berättade om hur de stackars barnen blev behandlade av föreståndaren och det är svårt att förstå hur sådant kunde förekomma. Tänk att barnen klarade av det och blev fungerande vuxna.

Fritids-och kulturnämnden har haft en måldag där vi gått igenom olika frågor, bl.a. Kulturskolans framtid. Det blir tuffa tider framöver med stora besparingar inom nämnden och vi har förstått att många ser på oss politiker som "bödlar". Frågan är vad vi har för val? Vi kan ju inte trolla fram pengar, hur gärna vi än skulle önska det.

Det blev en lång dag och jag orkade inte ta mej till Rory för att gratulera honom på födelsedagen.

I år har jag för första gången insett att jag tillhör en sk riskgrupp som ska ta influensavaccin. Det tog några år och några sjukhusvistelser att komma till den insikten... Nu är det iaf gjort.

Även denna veckas fredagseftermiddag tillbringade jag på Café Josef med en kompis. Jättemysigt! Jag är så tacksam över att ha goda vänner omkring mej. Det måste nog vara bland det viktigaste i livet. Bekymren känns mindre när man får tala med en vän och glädjen blir större om man har någon att dela den med.

Den gångna veckan har innehållit en del dramatik och idag, när Rory och min inneboende pojke åkt iväg på hockey och jag var ensam hemma, satte jag mej ner och grät en skvätt av pur utmattning. Då ringde Magnus. Han var på väg hit och det var bara att torka tårarna...Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord.

Istället för att sitta vid datorn borde jag ha varit ute med stavarna men det kändes så kallt och motigt. Nu har jag mest lust att krypa upp i soffan och titta på en film. På min virituella vandring har jag nu kommit till Schwerin och det återstår bara 183 km till Berlin så jag kanske kan ta det lugnt ikväll.

Nöjen

Återigen har flera dagar gått utan att jag hunnit sätta mej och blogga. Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga.

I fredags var en väninna och jag på det nyöppnade Cafe´Josef. Det känns trevligt med ytterligare ett ställe att välja på och detta var riktigt bra. Deras Ceasarsallad kan jag verkligen rekommendera!

Josef själv gick omkring bland gästerna, klättrade upp och ställde sej i soffan, samt försökte dricka ur en ljuslykta. Inte så konstigt kanske eftersom han bara är ett år och fyra månader...

På lördagseftermiddagen åkte Rory och jag iväg till Överkalix (25 mil enkel väg) för att låta oss roas av "Revyernas revy". Tyvärr uteblev en av de mest populära amatörskådisarna och vi förstod att föreställningen hade nått andra höjder dagen innan. Det var ju visserligen roligt ändå och dessutom trevligt att åka iväg någon annanstans. Efteråt besökte vi ett matställe och stoppade i oss en sen men riktigt god middag. Ägaren var en glad prick som gjorde att det kändes lite som att befinna sej utomlands.

Vi kom hem sent och min sömnbrist hade väl ökat ännu mer, för plötsligt kunde jag inte gå normalt. Ja, jag var helt nykter... Vinglandet fortsatte under söndagen men efter en stavgångstur kändes det bättre och jag avslutade kvällen med två timmars buggträning. Inte helt lätt men vem har sagt att allt ska vara lätt?

Efter mina proppar har det blivit så att om jag inte sover eller tränar tillräckligt eller sitter för mycket, slutar kroppen lyda mej och jag får problem med talet. En del människor har svårt att komma i gång med träning och säger sej ibland sakna motivation. Jag lovar att om de skulle tappa balansen om de inte tränade, skulle de helt säkert komma igång med motionerandet.

Inget ont som inte har något gott med sej.

En av de inackorderade killarna har åkt hem på två veckors lov och det känns nog lite ensamt för pojken som är kvar. Här i huset blev det ovanligt lugnt och stilla och det är ju länge sedan sist. Eftersom jag hittills inte lyckats hitta någon lämplig hyresgäst till mitt f.d. sovrum, har jag nu sovit där under några nätter. Det kändes ju lite knäppt att det stod tomt medan jag sov på en campingsäng.

Eller för att citera en inneboende: Vill du lida, eller?

Hjälmtvång?

Egentligen borde jag ägna en stund till "sittande meditation" som är en av veckans övningar men jag har upptäckt att om jag inte gör dem på morgonen blir det sällan av senare när jag är trött.

Känner mej som ett barn som inte gjort läxan och försöker tänka som så att det ju handlar om att vi nu ska lära oss grunderna och under lång tid framöver ska träna dessa färdigheter. Att vi har tid på oss...

I går tog jag mod till mej och kontaktade en kyrkoherde i Stiftet som varit med och beviljat ett Forsknings- och utbildningsstipendium till mina fältstudier i fjol. Stipendiet gjorde det möjligt att komma iväg men studierna avbröts ju i och med att jag blev sjuk och sedan dess har jag funderat på om jag måste betala tillbaka eller om jag ska försöka färdigställa uppsatsen.

Han menade på att jag inte behövde tänka på återbetalning eller uppsats, för att sjukdom rår man inte över. Jag är så tacksam för det, speciellt eftersom jag nu vet att man inte behöver skriva en B-uppsats, utan kan gå direkt på C-uppsatsen för beteendevetarexamen.

Fast just nu är det skönt med studieuppehållet och att få ägna sej helhjärtat åt politiken mm.

I går kväll höll det på att sluta riktigt illa för Tony, Magdalenas sambo, vars cykel gick sönder och han ramlade med ansiktet före. Han är rätt illa tilltygad men jag är så tacksam över att han lever och att det inte blev allvarligare skador. Tacksam också över att det inte hände Magdalena något när hon innan dess cyklade med samma cykel i en lång utförsbacke. Det hade knappast slutat lika bra vid en högre fart. Jag har fått en bild på honom men den är inget för känsliga läsare...

Kommer nog att ta på mej hjälmen i fortsättningen. Den senaste tiden har jag slarvat med det eftersom den är så obekväm men det är nog mer obekvämt att slå i huvudet.

Vårt extra Fullmäktigesammanträde i morgon börjar inte förrän 13.00 och jag hoppas på fint promenadväder under förmiddagen, även om det kanske är mer välbehövligt att motionera dammsugaren här inne.

Raffset

Helgen är över. En intensiv och händelserik sådan. På lördagskvällen hade Kiruna Teater och Musikförening en Jubileumsbuffé på Folkets Hus, där det bjöds på underhållning, god mat och trevligt umgänge.

En grupp som kallar sej för Raffset underhöll och vi fick oss många goda skratt samt en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. En meny på borden innehöll olika låtar som gästerna fick beställa.Sedan kom gruppen, ställde sej runtomkring bordet och framförde det vi önskat.

Vilken fantastisk känsla att bli omsluten av musik på detta vis! Filmade men det var inte de bästa ljusförhållande i lokalen. Bilden visar hur de såg ut. Rätt speciella klädslar...

På söndagen tjänstgjorde jag som kyrkvärd under en familjegudstjänst och efteråt kom en okänd kvinna fram, hejade och tackade för senast. Det var hon som dagen innan var iklädd städutstyrsel. Sedan såg jag hela gänget som vinkade till mej men inte heller de var helt lätta att känna igen.

Det skulle vara roligt att hyra in dem på mitt ( eventuella) 50-årskalas. Ja, ja, drömma kan man ju alltid. Det är klart att de inte är billiga.

Senare på eftermiddagen hade vi Kirunapartiets medlemsmöte i Folkets Hus och det var dags för nomineringar inför vårt samarbete med S. Ett välbesökt möte som drog ut på tiden.

Innan det slutligen var dags för kvällens buggkurs hann jag hem och kasta i mej några mandlar och sojamjölk. Var rätt darrig i knävecken och inte var det mindre efter två timmars dans. Det hade inte blivit många timmars sömn natten innan eftersom hyresgästerna höll låda till fyra-tiden.

Kände mej rätt slak idag och är glad över att jag var ledig. Var ute på en stavgångstur och det var så halt att jag inte fick ihop speciellt många steg. Har i alla fall kommit till Lübeck på min virituella vandring...Rory sa till mej att prata tyska med de jag skulle möta på promenaden :)

Under kvällens körövning meddelades det att vi ev. skulle vara klädda i rött och vitt på vår julkonsert. Törs knappt tänka på hur det ska se ut...Som ett gäng tomtar! Undrar hur många av männen som har vita eller röda byxor i garderoben? Och inte lär det väl bli så mycket lättare för oss kvinnor. Nästa måndag vill Rory komma dit iförd sina röda badbyxor och en vit skjorta, så körledaren liksom får en bild av hur det kan komma att se ut...

Andas lugnt...

Under gårdagens mindfulnessträff pratade vi om SOA(S)S. Det betyder att vi ska stanna upp, observera, acceptera, svara och släppa taget, när tankar och känslor dyker upp.

Kan man inte Svara på sakernas tillstånd med en ändamålsenlig handling, så ska man bara Släppa taget och gå vidare. Alltså inte göra som jag gör mest hela tiden nu; gå omkring och vara irriterad och orolig.

Mitt problem är väl att jag är konflikträdd och har svårt att säga ifrån. Följden har blivit att jag knappt vill vara hemma längre eller bjuda hem någon eftersom ljudnivån är extrem och jag inte längre orkar vara städtant.

Har försökt att låta allt vara under ett par dagar men det hjälpte inte.

I går bjöd Rory ut mej på middag och det var underbart att sitta i lugn och ro vid ett rent bord.

Han har föreslagit att jag ska låna ett par hörselkåpor men det tackade jag nej till.

Nåväl, i morse var det dags för att Svara med en ändamålsenlig handling och jag tog mod till mig och talade klarspråk med en gosse. Hoppas att han inte enbart blev shockad utan att han verkligen förstod vad jag menade. Hoppas också att det inte varit medveten nonchalans mot mej utan ren obetänksamhet.

Länge har jag tänkt att alla dessa andningsövningar skulle hjälpa mej att orka men det går inte att andas bort smulor, kladd och oväsen...

Under förmiddagen ringde en tjej i"lagom ålder" och undrade om rummet fortfarande är ledigt.

Har skickat bilder till henne och bett henne kontakta en tidigare hyresgäst för att få höra hur det är att bo här. Dessvärre kände jag mej tvungen att informera om dagsläget och att jag sagt upp mej från städjobbet men att det förhoppningsvis kommer att bli bättre.

Nu ligger jag lågt med hotellkontakterna tills jag vet hur det blir, om hon får det sökta arbetet här i Kiruna och om hon vill bo hos mej.

Mamma Mia

Nu har jag gjort det igen!

Sett Mamma Mia alltså. Tredje gången för mej och första för Rory.
Även han tyckte att den var bra och säger sig vilja se den en gång till. Mindfulnessövningarna har gjort så att mitt välbefinnande har ökat men denna film verkar ha minst lika stor påverkan på mitt humör. Betydligt billigare än en kursavgift dessutom...

Nu ser det ut som om alla chanser till en resa under höstlovet är förbi.

I stället blir det en resa till Sunderbyns sjukhus för hjärtscintigrafi. Inte precis någon drömresa men troligtvis blir det en övernattning på patienthotellet och följer Rory med får vi väl låtsas att det är en minisemester.
Kanske kan vi hälsa på några vänner som numera bor i Luleå och vem vet, ett biobesök kanske hinns med...

Dagens stavgångstur gick mot slalombacken där snökanonerna tillverkat områden med snö. Det var med en viss olust jag såg det men alla verkar inte ha samma aversion mot snö för ett gäng ungdomar åkte slalom på en snöfläck. Desto vackrare var det att titta åt andra hållet mot Ädnamvaara och de fina färgerna på himlen. Tyvärr hade jag inte med kameran, bara mobilen, därav de otydliga bilderna.

Kanelbullens annandag

I morse när jag vaknade kändes det annorlunda på något sätt och när jag gluttade bakom persiennen var marken täckt av snö. Skyndade tillbaka till sängen, lyssnade på och gjorde en mindfulnessövning. Efteråt kändes det inte fullt så illa.

Eftersom det var kanelbullens dag igår och jag inte hann baka så gjorde jag det idag. Tro nu inte att jag tycker att man måste göra det pga ett datum i almanackan men jag blev inspirerad av det. Nuförtiden är det ytterst sällan jag bakar bullar och senast var för drygt ett år sedan, när jag hade en loppis för att finansiera mina fältstudier i Spanien.

Min vän och partikompis Magnus hälsade på och vi försökte lösa såväl världsproblem som kärleksbekymmer över en kopp kaffe. Det blir intressanta diskussioner när man har olika ålder och kön. Under tiden regnade snön bort och det kändes ju bra.

Ikväll började jag på en nybörjarkurs i bugg, efter många års uppehåll. Det fanns en tid när jag var djupt fast i "buggträsket" och ägnade flera kvällar i veckan åt det. Kunde knappt höra musik utan att benen började röra sig.

Sedan blev det linedans och det var roligt och kravlöst och framförallt karlfritt (nästan iaf)

Eftersom buggen hela tiden ändras lite kände jag att det var dags att repetera från grunden. Dessutom ser jag fram emot att Rory och jag kan dansa med varann. Han buggar sedan några år tillbaka och är med på kursen som hjälptränare.

På hyresfronten är det stiltje just nu men jag fick ett väldigt bra förslag på hyresgäst av mamman till en av de inneboende: Rory! Han känner pojkarna, de gillar honom och han är ju rätt självgående...

Ska gå till några hotell med bild och fakta om mitt hyresobjekt. Kanske kan de som inte får tag i hotellrum, ta in hos mej istället. Problemet då är att jag måste städa toa/dusch inför varje gäst, vilket ju kan bli svårt att hinna om det blir kort varsel.

Synproblem

Nu är det länge sedan jag skrev och jag märker att behovet av att "skriva av mig" gör sig påmint. Det har hunnit hända en hel del både privat och i politiken och nu hoppas jag på en lite lugnare period.

Denna vecka har vi hunnit med både ett Kommunstyrelsesammanträde och ett nämndsmöte i Fritid-och kultur. Stämningen är god nu när vi inlett vårt sammarbete med S. Däremot befinner kommunen sig i ekonomiskt krisläge och det är ju mindre roligt.

I tisdags var Göran skytte i Svappavaara och en buss gick härifrån Kiruna för de som ville lyssna på vad han hade att säga om sin omvändelse ( och sina böcker). I mina öron var det en PR-resa för hans böcker och filmer. Han beskrev hur hans ryggsäck med dessa böcker i, två gånger räddat hans liv vid bilolyckor och beskrev detta som ett mirakel. Ja, visst är det tur eller änglavakt att klara sig men så konstigt är det ju inte att få skydd av just de böckerna eftersom han ju nästan jämt åker omkring med dem. 70 orter per år besöker han och pratar just om böckerna...

När jag satt där och väntade på framförandet, sms:ade jag till mina barn om det. Fick svar från -82:an där han frågade vem f_n Göran skytte är. Tittade mig omkring och såg att medelåldern var rätt hög i publiken och konstaterade än en gång att åren går fort...

I torsdags hade vi gemensam städdag i partilokalen. Det var riktigt roligt att med gemensamma krafter göra rent och sätta upp nya snygga gardiner som syddes under tiden. Sedan avslutade vi med att äta en mumsig middag på Citykrogen. Därifrån cyklade jag iväg till kursen som fortfarande känns spännande. Märker att jag nu kan fokusera på min andning på ett annat sätt än tidigare. Speciellt viktigt nu när tillvaron är stressig.

Har äntligen sagt nej till den unge pojkens mamma och det känns skönt, även om jag har dåligt samvete. Det har jag hela tiden mot alla som jag måste säga nej till och som står utan bostad. Undrar just om Kirunabostäders vd känner så...

I går kom en ung, jättetrevlig kille hit tillsammans med sin flickvän och tittade på rummet. Han har varit här innan och då tänkte jag att det kommer att bli bra med honom i huset. Saken kommer i ett annat läge när även hans flickvän ska rymmas här. Även hon verkar så trevlig på alla sätt men jag tror helt enkelt att det blir för trångt när alla hyresgäster ska samsas om de gemensamma utrymmena.

Redan nu känner jag ibland att jag inte har någon lugn plats någonstans och jag bävar för hur det ska bli när jag börjar plugga igen. Bävar gör jag också för hur det går när vi får snö. Kommer killarna att se snön överhuvudtaget eller blir det som när vi pratat om städning, när de förklarat att de helt enkelt inte ser vad som är problemet. Fast lite av den synnedsättningen skulle vi kanske lite till mans må bra av...

Tjejkväll

Ikväll var det Tjejkväll på sta´n, vilket innebär att affärerna håller öppet till 20.00 samt har vissa erbjudanden. För min del var det dags för den andra kurssammankomsten i Mindfulness under tiden som väninnorna var på sta´n.

"Det är mycket nu" och jag sover för lite, stressar och oroar mej för mycket. Att göra övningarna har vissa dagar känts som ytterligare en stressfaktor och funderingar på om det var speciellt smart att börja, har funnits.

Dock visade det sej ikväll att det inte bara var jag som tyckte att övningarna var svåra att genomföra och vi insåg att det kommer att ta tid att lära oss detta.

Innan kursen skyndade jag mej ut för att hinna gå mina steg och de sista 5000 stegen hade jag fått skavsår som gjorde att varje steg smärtade och jag kunde inte tänka på annat.

Då var jag ju egentligen medvetet närvarande, d.v.s. tänkte inte på något annat än det jag höll på med. Alltså, mindfulness i praktiken...

Efter kvällens träff kände jag hur stressen försvunnit och ett lugn infann sej. Insåg att detta är helt rätt just nu när det känns som att jag egentligen inte har tid.

Sedan var det dags att träffa väninnorna på Bistro Trädgår´n, äta räkor och dricka lite vin.

Skönt att få sitta ner och njuta av maten och samtala med de andra. Det borde man unna sej oftare.

Innan jag gick in samtalade jag med en förälder till en eventuell framtida hyresgäst. Det är svårt att vara ung och ibland extraordinärt svårt. Har förstått att de sätter sitt hopp till ett boende här men jag bävar över att inte orka med. Varför kan jag inte bara säja NEJ? Vill ju så gärna hjälpa alla människor men måste inse att det är en omöjlighet.

I morgon åker Rory och jag till hans stuga, bara han och jag. Det ska bli skönt att få koppla av och få umgås på tu man hand. Dessutom hoppas jag att vi kan åka och hälsa på en kvinna som jag lärde känna på sjukhuset i vintras. Hon är över åttio år och en helt underbar människa. Vi brukar pratas vid på telefonen ibland och det är lika roligt varje gång.

Idag är det tio år sedan min pappa dog och jag saknar honom fortfarande. Fast när saknaden kommer brukar jag trösta mej med att det är inte alla förunnat att ha haft en så bra relation med sin förälder och så många roliga minnen.

Bilden visar en gratis T-shirt som jag beställt med en bild jag tagit på den kroatiska ön Lopud.