Nyårsafton

Så här under årets sista timmar, kan det inte hjälpas att man blir lite känslosam, lite eftertänksam och fundersam infördet nya året som ligger framför oss.
Vad kommer det att innehålla? Kommer några av våra förhoppningar och önskningar att infrias? Kommer något av sådant som vi oroar oss för, att hända?
Om framtiden vet vi ingenting, oavsett hur mycket vi planerar och förbereder och tur är väl det.

Har i kväll varit på nyårsbön i Svenska Kyrkan med choklad och cava efteråt. Tänk att stå utomhus och mingla en nyårsafton, utan ytterkläder och utan att frysa!
Ändå saknar jag nyårsfirandet i Sverige och i Kiruna. Minns alla roliga nyårsaftnar tillsammans med mina härliga grannar med den pyrotekniskt intresserade mannen i familjen. Oj, så rädd jag brukade vara och så högt jag brukade skrika när jag tryckte vid ytterdörren tillsammans med hans fru.
Här på Gran Canaria är det tillåtet med smällare, till skillnad mot i Sverige och det smälls så man skulle kunna tro att kriget brutit lös. Särskilt i de inhemska delarna, i San Fernando och alldeles speciellt mycket kvällstid. Jag har ju haft ärenden dit flera gånger den senaste veckan och bland tog jag taxi hem p.g.a. rädslan för smällarna. Förra julen kom det en smällare infarandes i en butik där jag befann mig. Vilken smäll!!!
I kväll hade jag planerat att gå ut på en restaurang och äta men tvekar lite med tanke på smällandet. Kanske ordnar jag lite mat här hemma och tittar på TV eller en film. Det känns som ett betydligt mysigare alternativ.

Även idag kändes saknaden efter mina närmaste svår men jag grät inte lika mycket som innan jul.
Hoppas att mina barn och alla mina vänner har det bra i kväll och jag önskar er

                      Ett Riktigt Gott Nytt År!

Funderingar

Tittar på alla vackra bilder på fb som visar Kiruna just nu. Underbart vackra färger på himlen, massor med vit snö men inget riktigt dagsljus. Hajade till när en av bilderna hade fotats 12.45. Jag känner en lätt ångest när jag ser dessa bilder, oavsett hur fina de är. Det där mörkret vill jag inte någonsin mer befinna mig i någon längre tid.
När jag bodde där upplevde jag det tydligen inte lika obehagligt som nu, i efterhand. Kanske är det en ren överlevnadsstrategi? Umeå som är hemstaden och staden dit jag tänker återvända, är om möjligt ännu mörkare, iaf under vinterns första del, eftersom det då inte finns någon snö som ljusar upp.

Många studier har visat att ca 20 % av människorna i de norra delarna av Sverige, Norge och Finland lider av depressioner orsakade av mörkret under vintern, pga den alltför höga melatoninproduktionen. Vissa studier från Finland säger att uppemot 40% av finländarna är drabbade av detta. Forskningen ger mig stöd även i min aversion mot midnattssolen. Jag känner med varje fiber i min kropp att det inte är hälsosamt, mår dåligt och får sömnproblem då. För låg melatoninproduktion försvagar kroppens immunförsvar och ökar risken för en rad sjukdomar.
Studier gjorda på personer som arbetar på natten visar till exempel att hjärtats slag ökar och insulinkänsligheten förändras när vi inte utsätts för mörker under tillräckligt lång tid.
För lite och för mycket melatonin är alltså precis lika illa.

Jag vidhåller med en dåres envishet att det omöjligt kan vara meningen att det ska bo människor så långt norrut. Här är depressioner betydligt ovanligare och jag tror helt enkelt att det i det närmaste är omöjligt att vara deprimerad en längre tid pga det starka solljuset. Ledsen ibland, javisst men deprimerad, nej. När jag för några år sedan fick berättat för mig att läkarna här ordinerar deprimerade patienter dagliga promenader längs havet och att det fungerar, förstod jag att det verkligen fungerade.

Många människor får med stigande ålder även problem med depressioner och ett visst mått av melankoli eller tungsinne. Inte så konstigt, när man betänker att de kanske mist sin livspartner och många vänner, drabbats av olika krämpor och helt enkelt känner sig överflödiga i vårt samhälle. Var det en slump att så många av de riktigt gamla personer jag mötte här, utstrålade en sådan livsglädje och vitalitet? Vanligen ser de betydligt yngre ut än deras biologiska ålder och jag blir ständigt förvånad när de avslöjar den.
Nej, det är nog ingen tillfällighet, utan helt enkelt följderna av solens och värmens påverkan på kropp och själ. Någon sa till mig att här hittar de dessutom en meningsfullhet igen, känner att de betyder något och inte är till besvär. Ja, här behöver de inte vara rädda att halka och bryta lårbenshalsen. De kan själva gå ut och handla. Det behagliga vädret medför att de kan ta dagliga promenader under hela vintern, något som självklart påverkar hälsan. Det är härligt att möta alla dessa glada äldre människor och jag hoppas också få tillbringa vintrarna här så länge jag lever.

Juldagsfrid

Då var julaftonen avklarad och här sitter jag med de största blåsorna på fötterna. Så blir det när man klämmer in sig i sprillans nya skor och dessutom dansar.
Jag grät inte lika mycket som jag befarat i går. I förrgår däremot, var det nästan så jag fick vätskebrist.
Får jag inget besök nästa jul vet jag inte om jag utsätter mig för det här en gång till. Det var en nästan fysisk smärta och jag vill inte uppleva det igen. Egentligen var min tanke att gå till kyrkan nu i kväll men jag var så rädd att någon skulle frågat hur julen varit och att jag då skulle börja gråta igen, att jag stannade hemma.

Snart ska jag ta en skön kvällspromenad och samtidigt söka efter rödbetor, eftersom jag vill göra en rödbetssallad till julskinkan. Just det; JULSKINKAN!

Den medföljande grytlappen kanske kan fungera som
plockhandske ifall man tappar skinkan?

I går när jag för fjärde gången på en vecka tagit mig till San Fernando och vodafone för att ordna med en större datamängd i mitt abonnemang, kilade jag in på Hiperdino. Där låg den, skinkan som jag gett upp hoppet om att hitta. Visserligen en så liten rackare att jag undrar från vilket djur den kommer ifrån och vikten efter kokning blir nog inte många hekto men det spelar ingen roll alls. Tvärtom, vad skulle jag gjort med en stor skinka? Det här blir perfekt.

Träffade Tomten i går och han gav en boll (!) till mig och sa åt mig att tro på honom. Å andra sidan var det på en dansrestaurang och där brukar de flesta karlar säga så, även de utan luva...

Dan före dan

Två dagar kvar till julafton och det är allt lite svårt att fatta. Visst, det är pyntat både här och där, det ena mer smaklöst än det andra men det känns ändå inte riktigt som jul. För mig har julen hört ihop med att få träffa barnen och att få gå i julottan. Nu blir det ingendera och det känns ganska ledsamt. Bävar inför att Feliz Navidad ska spelas överallt på julafton för då kommer jag nog att börja gråta. Första julen här gick ju an men nu är det andra julen och då börjar det kännas annorlunda. Nu saknar jag typisk svensk mat ibland och så här i jultid längtar jag efter julskinka. Åkte till Las Palmas i dag och på vägen hem stannade jag till vid IKEA för att köpa en skinka men de var slut. Det blev lite matinköp ändå; sill, lax, kycklingbullar, glögg och pepparkakshus i delar. Ja, de vanliga julpepparkakorna var slut och hus-satsen såldes för halva priset...

Det är skönt att åka iväg ibland och i Las Palmas finns en stadspuls som jag gillar. Här, i Playa del Ingles kan det ibland kännas lite trist med alla turister i badkläder och flip flops. Funderade på hur det skulle vara att bo i Las Palmas nån vinter. En nackdel är ju att vädret är sämre och jag tycker att det är tillräckligt kallt här mitt på vintern. Får väl nöja mig med att åka dit ibland.

Var till Las Canteras, den sex km långa sandstranden där det längst norrut finns ett stort område med sandfigurer varje jul. Det är hela den bibliska historien kring jesusbarnets födelse som skulpteras i sanden och man kan knappt fatta att det är möjligt att åstadkomma något sådant. Ingenting kostar det att komma in och titta heller.

Har ni förresten hört om den gamla kvinnan som sa: "Jungfrufödsel kan jag tro på men se tre vise män ska då ingen försöka få mig att tro på...

Kulturtant

Enligt Freud tydde ett stort ägnande åt kulturella aktiviteter på undertryckta aggressioner och otillfredsställda sexuella behov.
Jag har sett mig själv som något av en "kulturtant", ivrigt förespråkande kultur i alla dess former och dess hälsobefrämjande effekter på oss människor.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro... För en sak är säker och det är att när man befinner sig mitt i en kurs, djupdyker i alla teorier, så blir man allt lite nördig och applicerar ofta dessa på företeelser i sitt eget liv, eller på ens släkt och vänner.
Vårterminens första kurs är metod och statistik och det torde väl förhoppningsvis inte påverka mitt synsätt speciellt mycket.

Eftersom jag tycker att jag varit duktig som nu är klar med ett arbete samt förberett ett seminarieföredrag till på tisdag, tror jag att jag ska ge mig själv ledigt i morgon. Kanske blir det en busstur till Amadores, eftersom jag ser att det inte ska blåsa lika mycket där i morgon. Här blåser det kraftigt mest hela tiden och det är lite tråkigt om man vill kunna vistas på stranden. Efter en promenad gnisslar det mellan tänderna av sanden, som tar sig in överallt.

I dag gick jag ut en stund på eftermiddagen och lade mig på en solsäng för att som jag trodde, lyssna på en ljudbok. Vaknade titt som tätt av mina snarkningar. Är verkligen trött nu och tror att pluggandet i kombination med för lite utevistelse och motion är det som tar på krafterna. För ett tag sedan promenerade jag jättemycket varje dag men då orkade jag å andra sidan inte plugga speciellt mycket...

Freuds divan

AK

Hej, jag heter Elisabeth och är kåloholist...Hej Elisabeth...
Jag har gjort det igen. Trots att jag verkligen försökt låta bli, orkade jag inte stå emot suget längre. Varje gång jag öppnat kylen har jag sett den stora burken med vitkålssallad och varje gång har synen av den stannat kvar en stund på näthinnan. Tänkte bara smaka lite...smakade lite till...vips, var ett halvt kilo i min mage och burken tom!
Försöker tänka att det hade kunnat vara värre, jag hade kunnat vara beroende av ohälsosammare saker men det känns iaf lite jobbigt att inte kunna ha kål hemma utan att äta upp den.
Ibland går jag till en Kinarestaurang i närheten men egentligen skulle jag bara vilja ha deras vitkålssallad. Där kan jag ändå behärska mig eftersom jag inte törs länsa hela bunken.
Undrar om det finns några fler människor som är beroende av vitkål?

Lucia

I kväll var det så dags för årets Luciagudstjänst i Svenska Kyrkan. Fullsatt, varmt och härligt att sjunga tillsammans. I morgon är det Luciakröning i Templo Ecumenico och vi medverkar även där. På torsdag sjunger vi på julkonserten.
För många år sedan när mina barn var små var veckorna innan jul de mest stressiga under hela året. Det var då alla fyra barn skulle ha lucialinnen, tomtedräkter, glitter, strutar, ljus och band, samt paket till alla julfester. Jag kan ännu känna doften när jag strök lucialinnena och minnas hur trött och stressad jag var.
Inte hade jag väl kunna tro att jag många år senare, i ett annat land, skulle stryka luciaskjortan och förbereda ljus, glitter och sånger. Så lite man vet och så många överraskningar livet bjuder på, bara man är öppen för dem.
I Sverige stressar många av mina vänner så här innan julen med bakning, gardiner och julklappsinköp medan jag blir jätteglad om det vankas en lussebulle till kaffet någon gång här men i övrigt inte kommer i kontakt med någon julstress över huvud taget. Spanjorerna själva firar med paket den 6:e januari och på juldagsmorgonen kanske barnen istället får ett klädesplagg.

Tiden går

Tiden går fort när man har roligt och fyra veckor har redan gått sedan jag kom hit. Vilken tur att jag kan bo i stugan när jag åker härifrån, då behöver jag inte gruva lika mycket. Förhoppningsvis kanske jag hinner längta dit när det är dags.


Entrén till badet

I förrgår kväll besökte jag Tahlassoterapin under några njutningsfyllda timmar. Det salta havsvattnet och olika stationer med olika strålmunstycken är härligt att vistas i. Mest satt jag i en 40-gradigt bubbelpool eftersom jag var så frusen. Efteråt känner man sig som en ny människa och sover extra gott. Har bestämt mig för att unna mig ett besök i månaden.

I dag var det en blåsig, lite mulen dag igen. Perfekt att sitta på balkongen och plugga men efter några timmar får man ont i baken och rastlöshet i benen. Känner mig nöjd med studierna hittills, även om det trots allt innebär en ständig stress.
Mellan varven är det skönt med en stavgångspromenad. Älskar promenaderna i solnedgången, när himlen färgas i olika nyanser av blått, rosa, gult och orange. Har inte alltid kameran med mig och har insett att jag inte lyckas fånga det underbara på bild. Man måste vara här, känna dofterna, höra vinden och vågorna för att njuta fullt ut.