En turbulent dag är till ända och jag sitter vid bordet och hör regnet smattra utanför. De ljusa sommarkvällarna är över för det här året och jag kommer på mig med att längta efter höstens alla färger och dofter. Nu är också den senaste tidens värmebölja över och även om det var härligt med lite medelhavsfeeling känns det bra med svalare väder. Än lär vi nog få många soliga varma dagar.
På väg hem från en av de tuffaste arbetsdagarna denna sommar
stannade jag till, andades och beundrade de här liljorna.
Jag har jobbat, kört aquapass och skött om båsloppisen men också hunnit ta del av fler Umeå Live-evenemang samt träffa kära vänner från min förra stad och yngste sonen, följt med på utflykt med väninnan och räkfrossa med brudarna. Tanken var att jag skulle vara med på mycket mer men ledvärken har tvingat mig att ta det lugnt och många är de timmar jag fördrivit hemma i min säng den här sommaren. Ändå känns den helt perfekt. Det är ju inga problem när jag bara har mig själv att ta hand om. Men ibland måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som drabbats av envisa sommarförkylningar. Tänk att ha något som man vet går över.
Utflykten gick till Tavelsjö och Blåeld, en butik med massor av trädgårds- och inredningsprylar.
Den tjusiga damen fick följa med mig hem.
Bilbingo, en ny erfarenhet, som gjorde mig 500 kronor rikare.
I onsdags var det Ann-Louise Hanssons tur att leda allsången, denna gång i Broparken och min lycka var total när jag fick sitta tillsammans med mina vänner som jag numera träffar så sällan. Vi förstod först inte att det var Ann-Louise, utan gissade på hennes dotter. Hon såg inte ut att vara en dag över 55! Väninnan gissade på smink, jag gissade på en duktig kirurg. Duktig var hon på att sjunga i alla fall och jag som trott att jag är för ung för att känna till hennes musik upptäckte att jag kände till de flesta låtarna.
Jill Jonsson var fantastisk och uppträdde inför många tusen Umeåbor en solig och varm eftermiddag nere vid vattnet. I klippet hedrar hon de omkomna i flygolyckan några dagar tidigare.
Hur glad blev jag inte av den här överraskningen i ett brev en dag?
Min fina vän känner mig.
Det tar sig så sakteliga i krukorna men mina squashbebisar verkar inte klara sig så bra.
Få se om jag försöker med en räddningsinsats endera dagen.
"Hej, jag heter nnnnn och jag är plantoholist ..."
Den här vackra lördagen har ägnats åt vila, ingenting annat. Nu på kvällen avverkades ett pass i tvättstugan och kanske blir det en liten cykeltur. En av de där dagarna som är så viktiga men som ibland kan kännas bortkastade, som om jag slösar bort min tid. Efter många år vet jag att de är nödvändiga för återhämtning och för att hålla krämporna i schack. Jag har slutat skämmas och tillåter mig i stället att njuta av lugnet och av tiden till reflektion.
I går hände det desto mer. Efter en kort arbetsdag lunchade jag på Rost med dottern. Glutenfritt, vegetariskt och supergott. Förstår att det var fullsatt.
På väg hem stannade jag till en stund vid vattnet efter att ha beskådat blommor med mängder av bin, humlor och getingar i Rådhusparken. Hemma hann jag njuta en stund på balkongen.
Spännande att se vilken blomma som döljer sig i "predikstolen". Till höger syns en babysquash.
Därefter var det dags att ta tåget till Vännäs och Johanneskyrkan där David Nestanders Trio skulle ge en konsert. Måste erkänna att det tidigare på dagen känts motigt att behöva åka så långt och tankar på varför de inte kunde spela inne i stan hade funnits. (Förlåt alla Vännäsbor). Nåväl, efter 20 minuters tågresa kom jag till orten där jag tillbringat en hel del tid som tonåring. Vi fick vi vara med om en alldeles fantastisk konsert i en fullsatt kyrka. Jag hoppas verkligen att David kände vår uppskattning. För tio år sedan hörde jag honom för första gången på en god väns 50-årsfest men hade sett honom långt tidigare när han var en söt liten gosse. Jag glömde honom aldrig och så småningom fick en av mina söner det namnet.
I samband med konserten träffade jag några av min vänner från tonåren och det gav extra mycket glädje. Hemresans biljett var redan inköpt men konserten pågick då så jag stannade och tog en senare buss. På busshållplatsen visade det sig att jag kände de andra resenärerna från ungdomen. En hade jag gått nio år i grundskolan tillsammans med. Väldigt kul att träffas om än svårt att förstå att så många år förflutit. Eftersom jag bott så långt härifrån under hela mitt vuxna liv har det varit ytterst sällsynt att träffa några barndoms/ungdomsvänner. Fredagskvällens resa till Vännäs fyllde mig med en sådan glädje och kommer att vara en av den här sommarens höjdpunkter.
Sorgligt nog fick jag i går veta att min fd svåger lämnat jordelivet och tanken fanns att stanna hemma på grund av det men Davids sång tröstade och gjorde så minnena av alla fina stunder passerade förbi. David talade passande nog om vad vi lämnar efter oss, vad vi vill ge till våra medmänniskor och hur viktigt det är att fundera över det.
Avslutar med Wilhelm Mobergs kända ord från "Din stund på jorden":
Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
