Plötsligt händer det

Ni som känner mej vet ju att jag allt som oftast drömmer om att resa men också att jag denna höst/ vinter inte lyckades komma iväg någonstans.

I går eftermiddag blev jag uppringd och tillfrågad om jag kunde tänka mej att åka till Turkiet 10:e november! Naturligtvis trodde jag att personen drev med mej men efter ett tag insåg jag att det var seriöst. Fick en kort betänketid när jag hann kolla upp andra åtaganden under den vecka resan ska ske och eftersom jag har så svårt att säga nej, blir det en resa till Ankara inom kort.

Det handlar om ett statligt projekt, ett Svenskt- Turkiskt ungdomspolitiskt samarbete som i huvudsak finansieras av SIDA och där Kiruna är en av fyra kommuner i Sverige som deltar.

Syftet är att öka kunskapen om ungas levnadsvillkor i respektive länder men också att visa på ungdomars potential och att öka ungas delaktighet. I Turkiet pratar man inte ungdomsfrågor på samma sätt som vi gör i Sverige, utan när man nämner ungdomar menar man studenter.

Det ska bli spännande att träffa politikerna från provinsen men lite väl spännande att samtala om dessa frågor på engelska... Det är ju helt andra termer än de man vanligtvis rör sej med. Så nu gäller det att försöka hinna plugga!

I morse när jag vaknade, ångrade jag att jag sagt ja till att åka, eftersom jag känner mej så oförberedd men nu ska jag försöka se det som ett spännande äventyr. Undrar hurdant väder det är där nu? Antagligen mycket regn men förhoppningsvis inte så varmt, vilket kanske skulle kännas jobbigt eftersom vi tillbringar dagarna inomhus. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att läsa på om trafikolyckor i och omkring Ankara och de toppar statistiken...Sen fortsatte jag med att läsa om bombdåd och terrorattacker... Å andra sidan så brukar jag ju vilja ha en viss dos av spänning på mina resor.

I morgonbitti är det dags för en annan, inte fullt så trevlig, resa, nämligen till Sunderby sjukhus. Jag vill verkligen inte vara med om detta och är t.o.m. rädd. Går helst inte innanför dörrarna till sjukhus eftersom jag tillbringat alltför mycket tid där. Ser i alla fall fram emot att vi efter undersökningarna åker vidare ner till Umeå. Det ska bli så roligt att få träffa Magdalena och Simon och deras respektive. Synd bara att jag måste hinna läsa alla handlingar inför Kommunstyrelsen och Turkietresan under dessa dagar. Jag har ju några vänner och släktingar som jag också hade önskat träffa men det får väl bli en annan gång.

Ni kanske har läst om ”the Double-O Bum Bra Brief” en sk. Rh, rumphållare. Det ser bara så galet ut att jag inte kan låta bli att skratta åt bilden. Undrar hur lätt den är att kränga på sej? Bara tanken på hur min bak skulle se ut med en Rh under kläderna...

Vilodag?

Söndagarna känns inte alltid som vilodagar. Just nu kanske beroende på att kvällarna avslutas med buggträning och inte med lite TV-tittande. Fast det ger många steg på min stegräknare...

Dagen startade iaf lugnt med ett besök i kyrkan där det var gospelmässa och Kristina höll bl.a. i en meditation som påminde rätt mycket om mindfulness. En tänkt vandring i solskenet som avslutades med en simtur i ett ljummet hav. Underbart en grå, blåsig dag som denna.

På eftermiddagen kom mitt håriga barnbarn Kane, förbi tillsammans med Markus och hans kompis med sin lilla vovve. I mina ögon är Kane världens gulligaste men jag har förstått att många människor känner respekt när de ser honom.

Sedan fick Tonys föräldrar ett oväntat besök av oss och det var trevligt att prata över en kopp kaffe. Lyckliga Magdalena med såna svärföräldrar!

Ett besök på Coop, lite snabb matlagning och sedan tramp, tramp, tramp. Alla turer vi lärt oss förra veckan var som bortblåsta ur minnet och jag kände mej ungefär lika smidig som ett kylskåp. (Utan hjul)

Livet har bråttom

Ännu en vecka har rusat förbi.

I tisdags blev jag erbjuden att följa med till Kaalasvuoma hembygdsgård där en man berättade om byn Kattuvuomas historia. Eftersom jag inte har mina rötter häruppe har jag inte varit så intresserad av traktens historia alla gånger. Nu känner jag dock att det kan vara intressant och denna föreläsning handlade om många spännande händelser. Bl.a. hade föreläsaren själv bott på barnhem i Kiruna under drygt sju år eftersom det var här skolan fanns. Han berättade om hur de stackars barnen blev behandlade av föreståndaren och det är svårt att förstå hur sådant kunde förekomma. Tänk att barnen klarade av det och blev fungerande vuxna.

Fritids-och kulturnämnden har haft en måldag där vi gått igenom olika frågor, bl.a. Kulturskolans framtid. Det blir tuffa tider framöver med stora besparingar inom nämnden och vi har förstått att många ser på oss politiker som "bödlar". Frågan är vad vi har för val? Vi kan ju inte trolla fram pengar, hur gärna vi än skulle önska det.

Det blev en lång dag och jag orkade inte ta mej till Rory för att gratulera honom på födelsedagen.

I år har jag för första gången insett att jag tillhör en sk riskgrupp som ska ta influensavaccin. Det tog några år och några sjukhusvistelser att komma till den insikten... Nu är det iaf gjort.

Även denna veckas fredagseftermiddag tillbringade jag på Café Josef med en kompis. Jättemysigt! Jag är så tacksam över att ha goda vänner omkring mej. Det måste nog vara bland det viktigaste i livet. Bekymren känns mindre när man får tala med en vän och glädjen blir större om man har någon att dela den med.

Den gångna veckan har innehållit en del dramatik och idag, när Rory och min inneboende pojke åkt iväg på hockey och jag var ensam hemma, satte jag mej ner och grät en skvätt av pur utmattning. Då ringde Magnus. Han var på väg hit och det var bara att torka tårarna...Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord.

Istället för att sitta vid datorn borde jag ha varit ute med stavarna men det kändes så kallt och motigt. Nu har jag mest lust att krypa upp i soffan och titta på en film. På min virituella vandring har jag nu kommit till Schwerin och det återstår bara 183 km till Berlin så jag kanske kan ta det lugnt ikväll.

Nöjen

Återigen har flera dagar gått utan att jag hunnit sätta mej och blogga. Tiden går fort när man har roligt, som man brukar säga.

I fredags var en väninna och jag på det nyöppnade Cafe´Josef. Det känns trevligt med ytterligare ett ställe att välja på och detta var riktigt bra. Deras Ceasarsallad kan jag verkligen rekommendera!

Josef själv gick omkring bland gästerna, klättrade upp och ställde sej i soffan, samt försökte dricka ur en ljuslykta. Inte så konstigt kanske eftersom han bara är ett år och fyra månader...

På lördagseftermiddagen åkte Rory och jag iväg till Överkalix (25 mil enkel väg) för att låta oss roas av "Revyernas revy". Tyvärr uteblev en av de mest populära amatörskådisarna och vi förstod att föreställningen hade nått andra höjder dagen innan. Det var ju visserligen roligt ändå och dessutom trevligt att åka iväg någon annanstans. Efteråt besökte vi ett matställe och stoppade i oss en sen men riktigt god middag. Ägaren var en glad prick som gjorde att det kändes lite som att befinna sej utomlands.

Vi kom hem sent och min sömnbrist hade väl ökat ännu mer, för plötsligt kunde jag inte gå normalt. Ja, jag var helt nykter... Vinglandet fortsatte under söndagen men efter en stavgångstur kändes det bättre och jag avslutade kvällen med två timmars buggträning. Inte helt lätt men vem har sagt att allt ska vara lätt?

Efter mina proppar har det blivit så att om jag inte sover eller tränar tillräckligt eller sitter för mycket, slutar kroppen lyda mej och jag får problem med talet. En del människor har svårt att komma i gång med träning och säger sej ibland sakna motivation. Jag lovar att om de skulle tappa balansen om de inte tränade, skulle de helt säkert komma igång med motionerandet.

Inget ont som inte har något gott med sej.

En av de inackorderade killarna har åkt hem på två veckors lov och det känns nog lite ensamt för pojken som är kvar. Här i huset blev det ovanligt lugnt och stilla och det är ju länge sedan sist. Eftersom jag hittills inte lyckats hitta någon lämplig hyresgäst till mitt f.d. sovrum, har jag nu sovit där under några nätter. Det kändes ju lite knäppt att det stod tomt medan jag sov på en campingsäng.

Eller för att citera en inneboende: Vill du lida, eller?

Hjälmtvång?

Egentligen borde jag ägna en stund till "sittande meditation" som är en av veckans övningar men jag har upptäckt att om jag inte gör dem på morgonen blir det sällan av senare när jag är trött.

Känner mej som ett barn som inte gjort läxan och försöker tänka som så att det ju handlar om att vi nu ska lära oss grunderna och under lång tid framöver ska träna dessa färdigheter. Att vi har tid på oss...

I går tog jag mod till mej och kontaktade en kyrkoherde i Stiftet som varit med och beviljat ett Forsknings- och utbildningsstipendium till mina fältstudier i fjol. Stipendiet gjorde det möjligt att komma iväg men studierna avbröts ju i och med att jag blev sjuk och sedan dess har jag funderat på om jag måste betala tillbaka eller om jag ska försöka färdigställa uppsatsen.

Han menade på att jag inte behövde tänka på återbetalning eller uppsats, för att sjukdom rår man inte över. Jag är så tacksam för det, speciellt eftersom jag nu vet att man inte behöver skriva en B-uppsats, utan kan gå direkt på C-uppsatsen för beteendevetarexamen.

Fast just nu är det skönt med studieuppehållet och att få ägna sej helhjärtat åt politiken mm.

I går kväll höll det på att sluta riktigt illa för Tony, Magdalenas sambo, vars cykel gick sönder och han ramlade med ansiktet före. Han är rätt illa tilltygad men jag är så tacksam över att han lever och att det inte blev allvarligare skador. Tacksam också över att det inte hände Magdalena något när hon innan dess cyklade med samma cykel i en lång utförsbacke. Det hade knappast slutat lika bra vid en högre fart. Jag har fått en bild på honom men den är inget för känsliga läsare...

Kommer nog att ta på mej hjälmen i fortsättningen. Den senaste tiden har jag slarvat med det eftersom den är så obekväm men det är nog mer obekvämt att slå i huvudet.

Vårt extra Fullmäktigesammanträde i morgon börjar inte förrän 13.00 och jag hoppas på fint promenadväder under förmiddagen, även om det kanske är mer välbehövligt att motionera dammsugaren här inne.

Raffset

Helgen är över. En intensiv och händelserik sådan. På lördagskvällen hade Kiruna Teater och Musikförening en Jubileumsbuffé på Folkets Hus, där det bjöds på underhållning, god mat och trevligt umgänge.

En grupp som kallar sej för Raffset underhöll och vi fick oss många goda skratt samt en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. En meny på borden innehöll olika låtar som gästerna fick beställa.Sedan kom gruppen, ställde sej runtomkring bordet och framförde det vi önskat.

Vilken fantastisk känsla att bli omsluten av musik på detta vis! Filmade men det var inte de bästa ljusförhållande i lokalen. Bilden visar hur de såg ut. Rätt speciella klädslar...

På söndagen tjänstgjorde jag som kyrkvärd under en familjegudstjänst och efteråt kom en okänd kvinna fram, hejade och tackade för senast. Det var hon som dagen innan var iklädd städutstyrsel. Sedan såg jag hela gänget som vinkade till mej men inte heller de var helt lätta att känna igen.

Det skulle vara roligt att hyra in dem på mitt ( eventuella) 50-årskalas. Ja, ja, drömma kan man ju alltid. Det är klart att de inte är billiga.

Senare på eftermiddagen hade vi Kirunapartiets medlemsmöte i Folkets Hus och det var dags för nomineringar inför vårt samarbete med S. Ett välbesökt möte som drog ut på tiden.

Innan det slutligen var dags för kvällens buggkurs hann jag hem och kasta i mej några mandlar och sojamjölk. Var rätt darrig i knävecken och inte var det mindre efter två timmars dans. Det hade inte blivit många timmars sömn natten innan eftersom hyresgästerna höll låda till fyra-tiden.

Kände mej rätt slak idag och är glad över att jag var ledig. Var ute på en stavgångstur och det var så halt att jag inte fick ihop speciellt många steg. Har i alla fall kommit till Lübeck på min virituella vandring...Rory sa till mej att prata tyska med de jag skulle möta på promenaden :)

Under kvällens körövning meddelades det att vi ev. skulle vara klädda i rött och vitt på vår julkonsert. Törs knappt tänka på hur det ska se ut...Som ett gäng tomtar! Undrar hur många av männen som har vita eller röda byxor i garderoben? Och inte lär det väl bli så mycket lättare för oss kvinnor. Nästa måndag vill Rory komma dit iförd sina röda badbyxor och en vit skjorta, så körledaren liksom får en bild av hur det kan komma att se ut...

Andas lugnt...

Under gårdagens mindfulnessträff pratade vi om SOA(S)S. Det betyder att vi ska stanna upp, observera, acceptera, svara och släppa taget, när tankar och känslor dyker upp.

Kan man inte Svara på sakernas tillstånd med en ändamålsenlig handling, så ska man bara Släppa taget och gå vidare. Alltså inte göra som jag gör mest hela tiden nu; gå omkring och vara irriterad och orolig.

Mitt problem är väl att jag är konflikträdd och har svårt att säga ifrån. Följden har blivit att jag knappt vill vara hemma längre eller bjuda hem någon eftersom ljudnivån är extrem och jag inte längre orkar vara städtant.

Har försökt att låta allt vara under ett par dagar men det hjälpte inte.

I går bjöd Rory ut mej på middag och det var underbart att sitta i lugn och ro vid ett rent bord.

Han har föreslagit att jag ska låna ett par hörselkåpor men det tackade jag nej till.

Nåväl, i morse var det dags för att Svara med en ändamålsenlig handling och jag tog mod till mig och talade klarspråk med en gosse. Hoppas att han inte enbart blev shockad utan att han verkligen förstod vad jag menade. Hoppas också att det inte varit medveten nonchalans mot mej utan ren obetänksamhet.

Länge har jag tänkt att alla dessa andningsövningar skulle hjälpa mej att orka men det går inte att andas bort smulor, kladd och oväsen...

Under förmiddagen ringde en tjej i"lagom ålder" och undrade om rummet fortfarande är ledigt.

Har skickat bilder till henne och bett henne kontakta en tidigare hyresgäst för att få höra hur det är att bo här. Dessvärre kände jag mej tvungen att informera om dagsläget och att jag sagt upp mej från städjobbet men att det förhoppningsvis kommer att bli bättre.

Nu ligger jag lågt med hotellkontakterna tills jag vet hur det blir, om hon får det sökta arbetet här i Kiruna och om hon vill bo hos mej.

Mamma Mia

Nu har jag gjort det igen!

Sett Mamma Mia alltså. Tredje gången för mej och första för Rory.
Även han tyckte att den var bra och säger sig vilja se den en gång till. Mindfulnessövningarna har gjort så att mitt välbefinnande har ökat men denna film verkar ha minst lika stor påverkan på mitt humör. Betydligt billigare än en kursavgift dessutom...

Nu ser det ut som om alla chanser till en resa under höstlovet är förbi.

I stället blir det en resa till Sunderbyns sjukhus för hjärtscintigrafi. Inte precis någon drömresa men troligtvis blir det en övernattning på patienthotellet och följer Rory med får vi väl låtsas att det är en minisemester.
Kanske kan vi hälsa på några vänner som numera bor i Luleå och vem vet, ett biobesök kanske hinns med...

Dagens stavgångstur gick mot slalombacken där snökanonerna tillverkat områden med snö. Det var med en viss olust jag såg det men alla verkar inte ha samma aversion mot snö för ett gäng ungdomar åkte slalom på en snöfläck. Desto vackrare var det att titta åt andra hållet mot Ädnamvaara och de fina färgerna på himlen. Tyvärr hade jag inte med kameran, bara mobilen, därav de otydliga bilderna.

Kanelbullens annandag

I morse när jag vaknade kändes det annorlunda på något sätt och när jag gluttade bakom persiennen var marken täckt av snö. Skyndade tillbaka till sängen, lyssnade på och gjorde en mindfulnessövning. Efteråt kändes det inte fullt så illa.

Eftersom det var kanelbullens dag igår och jag inte hann baka så gjorde jag det idag. Tro nu inte att jag tycker att man måste göra det pga ett datum i almanackan men jag blev inspirerad av det. Nuförtiden är det ytterst sällan jag bakar bullar och senast var för drygt ett år sedan, när jag hade en loppis för att finansiera mina fältstudier i Spanien.

Min vän och partikompis Magnus hälsade på och vi försökte lösa såväl världsproblem som kärleksbekymmer över en kopp kaffe. Det blir intressanta diskussioner när man har olika ålder och kön. Under tiden regnade snön bort och det kändes ju bra.

Ikväll började jag på en nybörjarkurs i bugg, efter många års uppehåll. Det fanns en tid när jag var djupt fast i "buggträsket" och ägnade flera kvällar i veckan åt det. Kunde knappt höra musik utan att benen började röra sig.

Sedan blev det linedans och det var roligt och kravlöst och framförallt karlfritt (nästan iaf)

Eftersom buggen hela tiden ändras lite kände jag att det var dags att repetera från grunden. Dessutom ser jag fram emot att Rory och jag kan dansa med varann. Han buggar sedan några år tillbaka och är med på kursen som hjälptränare.

På hyresfronten är det stiltje just nu men jag fick ett väldigt bra förslag på hyresgäst av mamman till en av de inneboende: Rory! Han känner pojkarna, de gillar honom och han är ju rätt självgående...

Ska gå till några hotell med bild och fakta om mitt hyresobjekt. Kanske kan de som inte får tag i hotellrum, ta in hos mej istället. Problemet då är att jag måste städa toa/dusch inför varje gäst, vilket ju kan bli svårt att hinna om det blir kort varsel.

Synproblem

Nu är det länge sedan jag skrev och jag märker att behovet av att "skriva av mig" gör sig påmint. Det har hunnit hända en hel del både privat och i politiken och nu hoppas jag på en lite lugnare period.

Denna vecka har vi hunnit med både ett Kommunstyrelsesammanträde och ett nämndsmöte i Fritid-och kultur. Stämningen är god nu när vi inlett vårt sammarbete med S. Däremot befinner kommunen sig i ekonomiskt krisläge och det är ju mindre roligt.

I tisdags var Göran skytte i Svappavaara och en buss gick härifrån Kiruna för de som ville lyssna på vad han hade att säga om sin omvändelse ( och sina böcker). I mina öron var det en PR-resa för hans böcker och filmer. Han beskrev hur hans ryggsäck med dessa böcker i, två gånger räddat hans liv vid bilolyckor och beskrev detta som ett mirakel. Ja, visst är det tur eller änglavakt att klara sig men så konstigt är det ju inte att få skydd av just de böckerna eftersom han ju nästan jämt åker omkring med dem. 70 orter per år besöker han och pratar just om böckerna...

När jag satt där och väntade på framförandet, sms:ade jag till mina barn om det. Fick svar från -82:an där han frågade vem f_n Göran skytte är. Tittade mig omkring och såg att medelåldern var rätt hög i publiken och konstaterade än en gång att åren går fort...

I torsdags hade vi gemensam städdag i partilokalen. Det var riktigt roligt att med gemensamma krafter göra rent och sätta upp nya snygga gardiner som syddes under tiden. Sedan avslutade vi med att äta en mumsig middag på Citykrogen. Därifrån cyklade jag iväg till kursen som fortfarande känns spännande. Märker att jag nu kan fokusera på min andning på ett annat sätt än tidigare. Speciellt viktigt nu när tillvaron är stressig.

Har äntligen sagt nej till den unge pojkens mamma och det känns skönt, även om jag har dåligt samvete. Det har jag hela tiden mot alla som jag måste säga nej till och som står utan bostad. Undrar just om Kirunabostäders vd känner så...

I går kom en ung, jättetrevlig kille hit tillsammans med sin flickvän och tittade på rummet. Han har varit här innan och då tänkte jag att det kommer att bli bra med honom i huset. Saken kommer i ett annat läge när även hans flickvän ska rymmas här. Även hon verkar så trevlig på alla sätt men jag tror helt enkelt att det blir för trångt när alla hyresgäster ska samsas om de gemensamma utrymmena.

Redan nu känner jag ibland att jag inte har någon lugn plats någonstans och jag bävar för hur det ska bli när jag börjar plugga igen. Bävar gör jag också för hur det går när vi får snö. Kommer killarna att se snön överhuvudtaget eller blir det som när vi pratat om städning, när de förklarat att de helt enkelt inte ser vad som är problemet. Fast lite av den synnedsättningen skulle vi kanske lite till mans må bra av...