Musik ska byggas utav glädje....

....av glädje bygger man musik...
Idag var det dags för årets två adventsgudstjänster med fullsatt kyrka båda gångerna. För oss i kören är det ett par glädjefyllda timmar även om vi blir trötta i både fötter och halsar. Gudstjänstbesökarna sjöng med i de kända psalmerna, så jag tror nästan taket lyfte litegrann. Nu är jag endorfinstinn och nöjd men längtar redan till morgondagens körövning. Härnäst har vi Lucia att öva inför och därefter kommer Julkonserten. Vore det inte för denna kör, skulle jag förmodligen inte må hälften så bra som jag gör nu. Visst är det skönt med sol och värme men detta med sång ger onekligen tillvaron ytterligare en dimension. Att man dessutom träffar en massa andra glada människor gör ju inte det hela sämre.

Min gamla kör i Kiruna blev jag tvungen att sluta sjunga i eftersom jag inte befinner mig där så många veckor per år. Yogaträningarna, linedansövningarna, Amatörteaterns och bouleklubbens aktiviteter är andra saker som jag blivit tvungen att sluta med. Många av vännerna i Kiruna ser jag sällan och världens bästa grannar saknar jag ständigt. Ibland måste man välja bort saker för att få vara med om nya, även om det gör lite ont. Att stanna kvar men längta bort, till något annat, något nytt, var aldrig ett alternativ för mig. Allting har sin tid i våra liv och vi får minnas och vara tacksamma för alla människor och händelser som berikat tillvaron. Längtan efter mina barn har jag alltid inom mig men också alla minnen från deras barndom. Underbara minnen som aldrig kan tas ifrån mig och som jag tar fram närhelst jag vill. Det är en rikedom. Jag hoppas att de inte saknar mig lika mycket som jag saknar dem och att de tycker att det är ok med en mamma som inte är hemma speciellt mycket, eller ens vet vad som är hemma...

Voffö gör di på detta viset?

Har under denna resa ibland hamnat bredvid en rökare i bussen, eller på sjukhuset och kämpat mot illamåendet pga lukten. När jag sitter ute på balkongen osar det från omkringliggande balkonger och på restaurangerna förekommer det rökning, trots ett egentligt förbud. Visst, det luktar illa och många av rökarna stinker men det stora bekymret är ju deras hälsa. Hur tänker de egentligen? Tänker de överhuvudtaget?
Träffade i går en vän som också bor här på vintrarna, som också älskar att promenera men som inte kan gå med på bergsvandringar eller ens gå i trappor pga att hon röker. Hon tycker att hon håller vikten lättare när hon röker. Ja helt säkert är det så. Lika säkert är det också att om hon drabbas av cancer kommer hon att tappa massor av kilon.

Ännu svårare har jag att förstå de rökare som envisas med att motionera. Även om en rökare joggar, går på gym, spinning osv kommer de att få bättre kondis om de slutar röka och inte rör sig ett endaste dugg!
Rökande kvinnor drabbas precis dubbelt så ofta av benskörhet, lårbensbrott och hamnar mycket tidigare i klimakteriet. Det innebär att östrogenets skyddande effekt på hjärtat minskar drastiskt. Rökande kvinnor drabbas också dubbelt så ofta av åderförkalkning som icke-rökande.
Jag som inte röker råkade ändå ut för hjärtsjukdom i unga år med åtföljande stroke och rätt mycket besvär. Om jag hade varit rökare hade jag förmodligen inte levt idag. Hur kan människor frivilligt riskera att bli sjuka? Jag tillhör dem som tycker att man för att få ta del av sjukvård/ operationer osv måste vara rökfri. Alternativt betala egna försäkringar.

Att se hur mammor låter sina tonårsdöttrar röka gör ont i mig, när jag tänker på följderna för de unga flickorna. De gör som sina mammor gör, inte som de säger...

http://ec.europa.eu/health/archive/ph_determinants/life_style/tobacco/documents/se_pictures.pdf

Obeskrivligt

Vet inte vilket som är värst i detta klipp, den fruktansvärda musiken eller den deprimerande touren.
Det enda jag vet efter att ha tittat/ lyssnat är att jag absolut inte längtar till Kiruna.

Väderprognos

Till idag var regn utlovat och en bussfärd till IKEA var inplanerad. Döm om min förvåning när solen sken från en blå himmel i morse. Inte ens en antydan till moln. Jaha, vad gör man då? Eftersom jag inte är en vän av shopping eller IKEA, utan ser det som ett nödvändigt ont, beslöt jag mig för att stryka det från dagordningen. I stället blev det fortsatt arbete på en litteraturuppgift som jag ägnat hela kvällen och halva natten åt. Ville bli klar med den så jag får sätta igång med en större uppgift och inte hamna i tidsnöd. Solen gassade och gjorde förmodligen att jag skyndade på lite extra men nu är jag klar och det är en underbar känsla. Den brukar visserligen inte hålla i sig så länge, utan snabbt ersättas av oron över huruvida man är godkänd, samt stressen över nästa uppgift. Konstig tillvaro detta, när allt cirkulerar kring dessa studier men jag har svårt att föreställa mig vad jag ska ägna mig åt sedan, när jag blir klar. Kommer jag verkligen att känna mig klar, eller fortsätter jag med nya kurser?Ibland känner jag en längtan efter att pyssla med triviala saker som sömnad, korgmålning eller dylikt men vet att jag inte kommer att vara tillfreds med sådant någon längre tid. Skrumpnar inte hjärnan ihop om man inte använder den? Nu ska jag ta en lång härlig bungy pump-promenad innan det är dags att byta om och besöka en god vän som bjudit på middag. Livet är härligt just nu.

Vardagslunk, äntligen!

Som jag har längtat efter att få en vardag att fungera här och denna vinter gick det snabbt. Internetupkopplingen fungerar efter en avstallering av Telias program. Min kropp har återhämtat sig till viss del och den nuvarande kursen är både rolig och intressant. Jag njuter av att promenera omkring i välkända kvarter, möta mäniskor jag känner igen och göra nya bekantskaper. Vädret är behagligt med dryga 20 grader och att sitta ute på balkongen och plugga är så avstressande. Stressnivåerna sjunker förmodligen även pga att jag återupptagit körsången och måndagarna är veckans höjdpunkt när vi övar.
Många av problemen som jag upplevde att jag hade i Sverige, blir mindre här, med lite perspektiv och några av dem, kanske visar sig inte ens vara  några  problem.
Ännu har jag inte besökt Centro Salud men i morgon kanske jag tar itu även med det. Har ju betydligt närmare än i fjol, så vem vet, om det blir en  långpromenad dit i morgon.

Så många av mina väninnor uttrycker en längtan efter att själva åka iväg en längre tid och säger sig vara lite avundsjuka på mig. Ja, jag är lyckligt lottad som kom till skott med att göra detta och inte bara gå omkring och längta. Det hoppas jag innerligt att även mina vänner inser också; att ingen annan kommer att se till att de gör något, utan att det hänger på dem själva. Önskar att de inser att livet har bråttom och att det kanske tar en helt annan vändning än man trott. Vi har alla ett eget ansvar för vår lycka och vi har alla lyckan inom oss, bara vi upptäcker det.

Pumpproblem

Så är jag plötsligt här i Playa del Inglés, sittandes i en svettig plaststol på min lilla balkong, stressad över problem med internetuppkopplingen. Resan var ansträngande utöver det vanliga eftersom jag fick flimmer och det var ovisst om jag skulle kunna lämna Arlanda. Den återhämtande sömnen på resan uteblev pga oväder största tiden, så gissa om det var skönt att till slut få sova i en egen säng.

I år har jag bestämt mig för att gå till poolen ibland.

Studion ligger på markplan, eller lite under t.o.m. från gatan och en våning upp från innergården av området, som rymmer ett rätt stort poolområde. Uppskattar storleken på bostaden till 15 kvm och det känns helt perfekt för mig. Nyrenoverat badrum om än så litet att man liksom får trixa sig in i duschen och vrida benen åt sidan vid toabesök, delvis renoverat i köksdelen med ny kyl, fräscha garderober, byrå och sängbord. Stor skillnad i jämförelse med förra vinterns boende.
Hittills nästan inga kryp förutom två kackerlackor men jag har beväpnat mig med en giftflaska och en musskrämmare finns i uttaget, utifall kackerlackor och möss liknar varann.

I söndags besökte jag kyrkans minnesgudstjänst. Fullsatt som vanligt, kören sjöng helt underbart och det var så roligt att återse vännerna där, samt träffa nya. I går sångövning med kören, så nu kan jag inte längre skryta över hur bra de sjunger :)
På eftermiddagen besökte jag en vodafonebutik alldeles i närheten, tecknade ett likadant mobilt abbonnemang som i fjol men lyckades inte få det att fungera. Personalen talade endast lite engelska och menade att problemet sitter i min dator men alla andra usb-enheter fungerar och jag är säker på att det handlar om installationen av programmet. Svårt att förklara sådant med kroppsspråk...

Idag skulle jag bege mig till San Fernandos butik, där det brukar finnas en engelsktalande tjej men se, då strejkade min kropp. Har inte hämtat mig från resdagen ännu och jag samlar vätska, mer än jag trott var möjligt. Får man inte på sig skor, kan man heller inte göra ärenden på stan. Fingrar och fötter ser ut som på en knubbig baby med den skillnaden att det inte alls är lika gulligt på en 50+-dam. Kanske dags att ta kontakt med min läkare i stället för en datadoktor?

På den tiden som jag bodde i huset på Magnetitvägen var en av de saker som jag fasade för att en pump skulle haverera. Tvättmaskinspump, diskmaskinspump eller värmepump, allt var lika jobbigt när det krånglade och en reparatör torkade sig om händerna och beklagande skakade på huvudet.
I nuläget känns inte sådant lika katastrofalt längre. Betydligt tråkigare är det när min egen pump strejkar. Kommer det att bli bättre? Hur många år har jag på mig att kunna resa, promenera, cykla? Varför uppskattade jag inte de dagar när jag mådde bra, ännu mer?

I kväll ska jag fördjupa mig i filosofiska antaganden istället och det blir nog betydligt mer intressant att fundera på.

Trots att jag var säker på att denna kackerlacka var död
återuppstod den i toaletten.
Där kan vi snacka om livsgnista ;)