Medveten närvaro

Hur kunde det bli så här? Att jag som vanligtvis känner att jag lever i nuet, som tidigare har ägnat mig åt yoga och mindfulness, nu är så stressad att jag inte längre andas normalt och är rädd att få en ny propp pga detta. Jag som bestämde mig för ännu en tid på Gran Canaria, just för att få en bättre hälsa, tid till studier och en tryggare vård, upplever nu allt inför och omkring resan som nästan outhärdligt stressande. Även om jag vet att vintern i Kiruna för med sig problem, skulle jag helst velat stanna här. Slippa alla förberedelser, all oro och känslan av ensamhet. Bara tanken på att vara så långt ifrån barnen får mig att gråta.

Av en slump träffade jag i går en mycket klok medmänniska, som såg hur dåligt jag mår och som tog sig tid att ge mig nycklar att ta itu med tillvaron. Hur hade jag kunnat glömma allt detta? Att andas, vara i nuet istället för gårdagen eller morgondagen. Så självklart men så svårt ibland. Jag lydde hennes råd, köpte två fina ljus, satte mig ner och bara andades och det var verkligen helt underbart. Hon sa också att när jag gjort det skulle det gå bra med mitt skrivande på examinationsuppgiften men jag har mina misstankar om att hon inte menade att jag skulle skriva till fyra på morgonen ;)

Problem, arbete och förberedelser finns fortfarande kvar men nu ska jag se till att andas mellan varven och ta itu med det jag kan. Resten struntar jag i. Dit hör t.ex. personer i omgivningen som är elaka, missunnsamma och energitjuvar. Först blev jag så oerhört förvånad över att fullt friska, arbetsföra människor, som kan tyckas ha allt här i livet, reagerade med avundsjuka på mina vistelser i Spanien, eller i min stuga i Umeå. De har ju själva ännu större möjligheter att förverkliga sina drömmar. Sedan blev jag betryckt och ledsen för deras skull. Så synd om dem som inte förstår att ta tillvara livet. Mina vänner säger att ingen skulle brytt sig om jag istället haft en stuga i Tornedalen eller norra Finland och det ligger mycket i det. "Det är synd om människorna" som Strindberg sa...

Här nedan är iaf lite bilder på den senaste tidens glädjeämnen:

Rory på sin 60-årsfest
med ett av barnbarnen.

En härlig föreläsning
och en bok och cd
som jag ska ta del av
i vinter.

Katarina, min fina vän
och duktiga
konstnärinna



En riktig svärmorsdröm.



Min älskade dotter.

Finaste Sofie och min underbara son.



Party, party

Och nu blir det fest, 60-årsfest med mingel närmare bestämt. Det ska bli spännande och så här säger Wikipedia om innebörden av detta:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fest

Nedräkning

                                  19 dagar kvar och jag känner paniiiik!

En svartvit värld

Plötsligt befinner jag mig i Kiruna efter att ha lämnat stugan för gott denna säsong.

Gårdagen blev hektisk eftersom jag försökte hinna med två dagars sysslor på ett dygn. Det lyckades nästan...Med ett nödrop hann jag med kvällsflyget, efter en middag på Tapas med barnen med sambos.

De våndades nog inte enbart över att trängas med resväskorna, utan även över risken att jag kanske skulle bli kvar ännu ett tag...

Nu får de andas ut nåt halvår :)

När jag vaknade av att någon gick omkring i huset, trodde jag först att jag befann mig i stugan och undrade vad som stod på. Det tog ett tag innan jag insåg var jag befann mig. Det kommer nog också att ta ett tag innan jag återigen vänjer mig vid att dela bostad med främlingar men som tur är kommer jag bara att behöva stå ut med det i tre veckor till.
Lika bra att låta väskorna vara framme och börja ompackningen för varmare trakter. Kylan, snön, mörkret och min smått kaotiska boendesituation kommer jag inte att sakna det minsta. Däremot kommer jag att sakna mina barn och vänner, smidigheten med att leva i Sverige, svenska språket och juldagsmorgonen i Kiruna. Julottebesöket i en fullsatt kyrka med mängder av levande ljus, den härliga känslan när alla sjunger de välkända psalmerna, promenaden hem i mörkret, att gå och lägga sig och vila några timmar efteråt och sedan vakna i ett julpyntat hem.
Tanken har föresvävat mig att åka till Sverige några dagar kring jultid men jag inser ju det omöjliga i att både hinna ta fram och bort julsakerna, köpa julmat mm, så jag stannar nog kvar.

I dag gick jag ut på den övre altanen för att ta en bild och skicka till en umeåbo. När jag såg på bilderna såg de nästan ut att vara svartvita. Just den där utsikten har jag sett allför många år, jag kan den nu och ser fram emot nya vyer.
Nu dags att gå ut och göra några ärenden. Det är mycket på listan så här innan avresan och jag anar några hektiska veckor framöver.

Vinter

Ett ord jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Hyser någon slags hatkärlek till vintern. Kirunas vintrar kan vara så vackra med de snötyngda träden, de enorma snömängderna och himlens magiska färgskiftningar. Minns ännu min första vinter i Kiruna och hur glad jag blev över den långa skidsäsongen och att slippa en lång regnig höst, som var vanligt i mina hemtrakter.
Sen gick åren, alla barnen som när de var små, glatt roade sig ute med allehanda snöaktiviteter, växte upp och flyttade hemifrån. Min hälsa försämrades så jag fick problem av kyla, för att inte tala om snöskottning. Plötsligt var det inte så roligt med vinter och de sista åren har jag helst önskat gå i ide under de bistraste månaderna. Då jag misstänker att jag skulle frysa alldeles väldigt även i ett ide och dessutom inte känner mig helt lugn i björnars sällskap, är ett bättre alternativ att lämna landet.

Denna sommar var så härlig att jag verkligen inte trodde att jag skulle längta bort från Sverige, utan på något sätt stå ut genom att ha lagrat solsken under flera månader. Så fungerade det inte.
Nu börjar det vara rätt bistert även här i Umeå, även om löven sitter kvar på träden och vi inte har snö. På fb fylls statusuppdateringarna av snöiga Kirunabilder och jag fryser bara av att titta på dem.
Tanken var att jag skulle rest upp under denna helgen eftersom min uppkoppling krånglar så mycket. Nu slumpade det sig så mina värden är för dåliga för en resa på vägar med snökaos och sjukvården i Umeå tyckte det skulle vara bättre att stanna här tills jag är i bättre form. Vi har ju inte längre någon kirurgi i Kiruna och när man då är extra blödningsbenägen är det inte så säkert att vara där.

När de sa detta till mig blev det plötsligt mer verkligt, detta att jag inte kommer att kunna bo kvar i Kiruna, iaf inte om jag vill slippa drabbas av tråkiga följder av mina hälsoproblem. På ett sätt känner jag mig som en smitare, som planerar en flytt men ingen blir ju hjälpt av att jag stannar kvar. Det enda som hjälper Kirunaborna är ett fullvärdigt sjukhus. Den kommande vintern kommer jag därför att tillbringa i Spanien, där jag dels blir friskare och dels har en trygghet av att det finns en fungerande spansk sjukvård i närheten.

För att muntra upp mig gick jag på teater i kväll och i morgon blir det musikcafe´med Kammarkören. Skulle också velat göra ett besök på simhall eller spa men fick order om att ta det extra lugnt och för en gångs skull lyder jag utan minsta tvekan. Åtminstone i dag...

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/vader/article13745282.ab

Tacksamhet

Vaknade  sent, kände som vanligt en lätt ångest inför allt pluggande och allt jag måste hinna med på den dryga månad som är kvar inför avresan. Efter lite frukost när jag lyckats kopiera en skiva med dataset för olika tekniker inom kvantitativ metod och statistiska test (som jag tror ska bli min räddning till vintern), inser att merparten av litteraturen är ordnad och känner den härliga doften från tvätten som kunde torka utomhus i går, inser jag också att jag har oändligt mycket att vara tacksam över.

Den gångna veckan blev jag alltför påmind om mina fysiska begränsningar och en återblick på de senaste åren gjorde mig nedstämd då jag märker att problemen är betydligt större nu. Visst får man tycka synd om sig själv ibland men bara korta stunder, annars blir allt värre. Sedan gäller det att istället fokusera på allt som fortfarande fungerar, allt som inte blivit påverkat av sjukdomen och så mycket som ändå går att göra. Att kunna studera t.ex. Hade jag varit frisk och kunnat arbeta, skulle jag inte kunnat åka till Spanien under flera månader och få vara med om något helt annat än det vanliga turistlivet. Eller kunnat och kunnat förresten, det handlar nog snarare om att man som frisk inte inser så mycket som faktiskt är möjligt. Många av de friska tror att de inte kan gå ner i arbetstid eller vara tjänstlediga, att de inte klarar det ekonomiskt. Jag och många med mig är beviset för att det är möjligt att klara sig på betydligt lägre summor än vanliga inkomster. Jag påstår inte att det är lätt och jag erkänner att även jag gråter av oro ibland men frågan är om jag verkligen skulle upplevt en större lycka med mer pengar? Kanske bidrar det istället till att jag aktivt söker glädjen i andra saker? Min övertygelse är att vi alla kan lära oss att känna tacksamhet. Vissa verkar tro att vi då blir passiviserade, slutar kämpa för att få det bättre men jag tror det förhåller sig precis tvärtom, att negativism gör oss passiva. Inte minst så tar det energi ifrån oss.

I dag bjuder Villanäs på regnigt och grått väder, vilket passar alldeles utmärkt då jag behöver ägna tiden åt plugg. På em är det webbmöte med min grupp och då vill jag vara förberedd.
I går blev det surströmming tillsammans med dottern med pojkvän och doften dröjer sig kvar i stugan och kanske även i min kropp. Gott var det iaf, liksom det var gott att få träffa dem. Att åka från Sverige och inte få se dem under många månader, går lättare när vi kunnat ses så ofta det senaste halvåret. Nu får de vila upp sig under ett halvår tills jag kommer åter.