Nya tider?

Äntligen är restriktionerna släppta och det mesta återgår till att vara som innan pandemin ... eller? Njae, med den fortsatt höga smittspridningen och dess följder på många arbetsplatser så har jag svårt att känna någon större glädje över att restriktionerna tagits bort. Tvärtom faktiskt.

I går besökte jag Norrlandsoperan och föreställningen Transplantation och både jag och väninnan upplevde det smått obehagligt med en fullsatt salong. Mannen intill mig frågade om det kändes okej att han satt så nära eller om jag ville att han skulle flytta på sig. Vad säger man? Vänligt av honom att fråga men vi befann oss ju ändå tillsammans med massor av andra människor där ingen längre höll avstånd. På vägen hem passerade vi Rådhustorget där de flerdubbla körerna till krogen ringlade sig långa. Förhoppningsvis skyndar vi på immuniteten på detta vis och förhoppningsvis blir inte alltför många svårt sjuka.

I förrgår besökte vi en lunchteater med betydligt mindre trängsel och njöt både av god mat och strålande skådespelarinsatser.

Har de här två åren verkligen präglat mig så mycket att närhet till medmänniskorna plötsligt känns hotfull istället för som tidigare trygg? Jag som brukat säga att jag måste ha varit en myra i ett tidigare liv eftersom jag gillade att vara nära andra människor, trängas, befinna mig i stora täta folksamlingar som långsamt rörde sig framåt. Inser att alla inte känt samma rädsla under pandemin utan kanske mer en påtvingad isolering som de nu äntligen sluppit.

Snö kan vara både trevligt och mindre trevligt. På Rådhustorget har det byggts några attraktioner som med Umeåmått förmodligen är riktigt storslagna. Jag som bott längst i norr med både Ishotell och Snöfestivaler känner mig inte fullt så imponerad. 

Den annalkande våren gör att livet känns lättare även om vi emellanåt har både snöstorm och kyla. De fina dagarna med blå himmel och solbelyst vit snö ger glädje i sinnet och plötsligt känns inte våren och sommaren så väldigt långt borta. Måste erkänna att jag surfat omkring på resesajterna och vem vet, verkar det lugnt och relativt säkert så kanske jag packar väskan. Två och ett halvt år sedan senaste resan och det känns som en evighet för en som brukat resa ofta.

Solen påverkar oss mycket och det är fantastiskt att höra min gamla mamma tala längtansfullt om kommande promenader längs älven, hur mysigt det ska bli att sitta ute och fika med väninnan medan de tittar på blommor och fåglar. Jag ser fram emot att höra henne rapportera om tomat, jordgubb-och potatisskördar på balkongen och det är förunderligt hur mycket glädje några små plantor kan ge.

Häromdagen råkade jag söka nytt jobb. Ja, ni läste rätt. Jag tänkte inte skicka iväg ansökan utan bara fylla i den på skoj, fundera på hur jag skulle formulerat mig. Hux flux tryckte jag iväg den! Å andra sidan så skulle jag bli överlycklig över ett jobb på vårt kulturhus. Så långt från mina tidigare arbeten som till stor del varit inom vård, omsorg, psykiatri. Områden som jag visserligen känner ett starkt engagemang för men som tar mycket energi och som krävt roliga energigivande aktiviteter på fritiden för att få balans.