Vi går mot kallare tider

Nu är valet över och vi går mot kallare tider...

Jag grät när riksdagens valresultat stod klart. Hur är det möjligt att så stor andel av svenska folket röstat på SD? En sak måste vi nog konstatera- vi borde tagit debatten istället för att tiga. Nu har vi fyra år på oss att debattera och jag hoppas och tror att vi som inte sympatiserar med SD öppet tar ställning och pratar med alla i vår närhet. Att det dessutom blev en borgerlig valseger gjorde ju inte framtidsutsikterna ljusare precis. Iaf inte för de som är sjuka, arbetslösa och utförsäkrade. Jag skulle önska att alla de som nu har det gott ställt vad gäller hälsa, arbete, ekonomi, stannar upp ett tag och funderar på hur deras situation skulle te sig om de råkar ut för en kronisk sjukdom eller arbetslöshet.

Brukar ni läsa Jonas Gardells blogg? Den är fantastiskt bra, tycker jag och länkar här till ett inlägg i dessa valtider: http://www.jonasgardell.se/doc/diary.ssp?=1087

Nu är det dags att på allvar ta itu med pluggandet, vilket fått stå tillbaka pga valarbetet. Kämpar med paniken över allt som ska hinna läsas (och förstås, det är på engelska) men det är bara att intala sig att det kommer att gå bra. Den närmaste tiden är fri från inbokade möten och jag ska göra ett försök att komma ikapp. Hade så gärna velat åka till Umeå och träffa barnen men är rädd att det inte kommer att hinnas med.

Just nu hinner jag inte mycket annat än att läsa och försöka hålla mig själv något så när fräsch. Idag kom min vän och erbjöd sig att trimma min häck, vilket emottogs tacksamt. Min rönnhäck på gården alltså. Nu hoppas jag bara att han snart känner för att snygga till rabatten.

Dagarna rusar iväg och jag har en obehaglig känsla av att jag på avresedagen slänger ner prylar, böcker och kläder i väskan.

I valet och kvalet

Ibland känns det som om livet består av en mängd val, stora och små.

Så här i valtider är det extra tydligt och något som jag som politiker arbetar med och tänker på mest hela tiden. Det är inte utan att jag ser fram emot måndag när det är över, samtidigt som jag bävar för att då kanske även hoppet om ett återställande av en rättvis välfärd också är över.

Jag skulle önska att människor som just nu är friska och har arbete, tänker efter en stund. Tänker på hur deras liv skulle kunna se ut om de råkar ut för en kronisk sjukdom eller om de förlorar arbetet. Det "nya arbetarepartiet" tar endast med de arbetsföra i sin välfärdspolitik, eftersom de andra ska känna av att de inte arbetar. Jag skulle kunna skriva några sidor om detta....

Sedan finns det andra val, som är knepiga att välja i. Gårdagens skoinköp var ett sådant val.

Tre par snygga sköna kängor tog tid att prova, titta på och prova igen... Det blev de röda.

Visserligen blir det endast en kortare tid den här vintern som jag kommer att behöva dem men jag behöver ha varmt på fötterna då.

Efter skoinköpet slank jag in på JC för att snabbt köpa en sjal...trodde jag...

Nu vet jag att inte heller det valet är lätt men med hjälp av en helt fantastiskt trevlig tjej gick jag därifrån med en sjal som är helt rätt. Hon sa att mitt besök gjorde henne glad och vad jag vet så har de inte provision, alltså måste hon verkligen mena det. Då passade jag på att fråga henne om hon röstat...

Ibland stannar tiden

Hemkommen efter mina veckor i Kroatien kan jag konstatera att mitt bloggande stannade vid en rubrik. Det gick helt enkelt inte att skriva via Iphonen.

Rubriken var "Leva livet" och det gjorde jag verkligen under dessa veckor. Kopplade bort det mesta från vardagen, vare sig jag ville det eller ej och ägnade mig åt mindfulness i praktiken.

Har njutit mig igenom dagarna och verkligen tagit tillvara ögonblicken. Att försöka återge alla de dagarna här på några rader är omöjligt och därför låter jag bli.

Kan bara säga att en sådan här resa gör saker med en människa. Allt får med avståndet och veckorna en annan betydelse än det hade innan. En del saker känns oviktiga medan andra plötsligt blir betydelsefulla. Att få en sådan här tid för reflektion är ovärderligt och något jag önskar alla människor.

En del av resan hade jag sällskap av min vän och resten av tiden var jag ensam. Det är just detta med att resa ensam som jag uppskattar så, även om det naturligtvis var trevligt att dela upplevelserna med en annan.

Man blir ofta bemött på ett helt annat sätt som ensamresenär. Människorna blir oftast väldigt tillmötesgående och tar kontakt på ett helt annat sätt än när man har resesällskap.

Mitt liv känns många gånger intensivt och jag har glädjen att ha många goda vänner och ett rikt socialt liv. Just därför tror jag det är viktigt att umgås med sig själv, stanna upp, kanske omvärdera vissa saker, låta själen få ro. Jag trivs i mitt eget sällskap och tror det är en förutsättning för att må bra och kunna ha en bra relation med sina medmänniskor.

Att komma tillbaka dagen innan kursstart, Kommunstyrelse och valarbete var nästan chockartat och dessutom var det så kallt att jag frös konstant de första dygnen.

Efter några dagar kändes det nästan overkligt att jag varit borta så länge och nu rullar allt på som vanligt igen.

Upptäckte att det finns missunsamma människor, som inte alls gillar mitt resande, vilket gjorde mig ledsen men jag har ju ett val, vad gäller hur jag ska reagera och jag väljer att fortsätta njuta av livet och det jag kan göra. Avundsjukan är deras problem, inte mitt. Gläder mig desto mer åt de vänner jag har.

Förra helgen var jag bjuden på fest hos en god vän. Fick inbjudan under resan och när jag bävade för att behöva resa hem, tröstade jag mig med tankarna på festen.

Den blev jätterolig, mina magmuskler fick en rejäl omgång och jag är så tacksam för den kvällen och för alla trevliga bekantskaper jag fick göra.

Under tiden jag var bortrest dog en jämnårig kvinna som jag lärt känna i politiken och idag begravdes hon. Livet är skört och vi fick alla en påminnelse om vår egen dödlighet. Det gjorde ont i mig att se hennes barns sorg och inget kunna göra för att trösta dem.

I går blev en av mina goda vänners man plötsligt allvarligt sjuk och jag kan ännu inte riktigt fatta det. Tankarna går oupphörligen till henne och hennes familj och gråten kommer titt som tätt.

Mina egna bekymmer kändes plötsligt så fjuttiga. Politik, tentor, ja t.o.m. det förestående valet, kändes med ens oviktigt.