När isen sjunger

Det är så sant som det sägs i psalmen "Var dag är en sällsynt gåva, en skimrande möjlighet". Det gäller bara att vi är uppmärksamma och öppna, för ibland har vi så bråttom att vi inte ens hinner lägga märke till vardagens små mirakel.

Det av mina jobb som bara skulle vara tillfälligt under hösten blev ett permanent arbete och även om jag är glad över det så är det väldigt olikt mina övriga arbeten. Bland annat innebär det ofta många timmars utevistelse varje arbetsdag och jag som inte gärna brukat lämnat asfalten har upptäckt att jag gillar att vara ute i skog och mark. Vi har haft en underbar höst med soligt och fint väder och jag gruvade lite inför den kommande vintern och hur det då skulle vara att vistas ute. Nu är den snart här med både minusgrader och ett tunt vitt täcke på marken. Det är spännande att se hur naturen skiftat från sommar till höst och nu vinter. Hur det fortfarande är vackert men på ett annat sätt. I veckan lade sig isen på den sjö vi brukar promenera invid och i dag kom ett gäng skridskoåkare farande över den. Det såg härligt ut. Det är en stor sjö och plötsligt hörde vi ett högt ljud och började gissa vad det var för något. Hundar? Tranor? När skridskoåkarna närmade sig insåg vi att ljudet kom från isen.

I går såg isen ut så här.

Öppet vatten i måndags.

Jag har alltid tyckt om hösten men sällan har jag njutit så mycket av alla vackra färger som denna höst. Kanske är det så att det vackra och glädjerika blir ännu tydligare med sorgen som sällskap?

Fotat inifrån Bildmuseet.

Inte ens en regnig dag känns riktigt grå.

I söndag åkte jag till Stockholm över dagen för att se Sissela Kyle tillsammans med en av sönerna.  

Ett par kvällar i veckan avslutas med ett besök på Iksu Spa.